Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 oktober 1869, sida 3

Bref om Sverige af Henri Martin. (Ur Aftonbladet.) Om naturen i Sverige öfverraskat och förtjust mig, intresserade mig menniskorna ännu mer. Naturen är ramen, menniskorna äro taflan. Tack vare den svenska gästfriheten och sympatierna för Frankrike och fransmännen, har jag under en mycket kort vistelse i Stockholm kunnat göra mig mera förtrogen med dess sällskapslif och komma i beröring med ett större antal personer och ider, än jag vågat hoppas. Det mest framstående draget för hvarje fransman, som besöker de skandinaviska länderna, är, att han känner sig närmare hemmet vid Öresunds eller Mälarens stränder än på högra Rheinstranden, och att han finner långt större likhet i karakter, väsende, själsliflighet, sätt att känna och uttrycka hvad man känner mellan folket i den yttersta norden och sina landsmän än mellan fransmännen och deras nära grannar tyskarne. Hörrör detta månne deraf, att skandinaverna i väsende och känslor som i språket stannat närmare våra gemensamma förfäders ursprungliga karakter, medan Tyskland, under utvecklingen af sitt särskilda skaplynne och slutande sig inom sig sjelf, mera förändrat och aflägsnat sig från den gemensamma typen? Hvad oss beträffar, ha vi, trots den rörlighet man förebrår oss och som endast är riktad på tingens yta, i sjelfva verket under två tusen år mindre förändrats än man vanligen föreställer sig. Då jag ej på den korta tiden af några dagar kunde hinna besöka alla de vetenskapliga inrättningarne och undervisningsanstalterna, hvaraf denna högt bildade hufvudstad eger ett stort antal, inskränkte jag mig till tre af dem: det kungliga biblioteket, rikt på dyrbara manuskripter och af hvars tjenstemän hr Wieselgren, hufvudredaktör för Stockholms utmärkta Illustrerade Tidning, var en af mina nya vänner, vidare det arkeologiska museet och den förnämsta folkskolan. Stockholms arkeologiska museum, på det förträffligaste organiseradt och ordnadt af hr Hildebrand, var för mig liksom företalet till detta stora museum i Kjöbenhavn, som skulle bli medelpunkten för kongressens studier. Museet i Stockholm hade för mig ett högt intresse, just emedan det är uteslutande svenskt och man der har serien af de i dessa trakter gjorda upptäckterna fullständig och oblandad för sina ögon. Flera vigtiga fakta framgå derutur. Först och främst: inga fornsaker från den gamla stenåldern. Ingenting äldre än den polerade stenens jemförelsevis nyare tidsålder, hvilken ligger så nära de första metallernas, att han nästan sammanflyter dermed. Härutaf följer, att Sverige var obebodt ännu lång tid sedan menniskan uppträdt i vårt Gallien. Ett annat väl bestyrkt faktum är, att jernåldern, som motsvarar goternas och svearnes ankomst till Sverige, har en egendomlig konst, en smak och stil i ornamenter, som ej är en efterbildning af den romerska eller byzantinska konsten. Den frejdade brefskrifvaren öfvergår derefter till en skildring af Stockholms folkskolor och yttrar här, sedan han egnat några ord af högt erkännande åt rektor Meijerbergs förtjenster om vårt forkandervisniogsväsende: