Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1869, sida 1

på sin onkels missionsverksamhet och frågade sig sjelf, om det ej vore måjligt att inga i något systraskap i Amerika och verka bland dem för dessa indianer, som de hvita minnen hade lichandlat så illa: men hon insåg att detta blott var en dåraktig dröm. Mareelle skulle hafva tyckt om ett verksamt, vexlande lif — om äfven fullt af försakelser — så länge det hade ett syfte; en förnäm dams enformiga, ytga tillvaro nediryckte henne. Deua skulle hennes föräldrar, så ömma de än voro, aldrig hafva förstått. För madame de Lestrelle var detta det enda möjliga i ärda lif; för hennes make, som is bedömde alla qvinnor ester mu han kände bäst, tycktes det vara det, om passade dem bäst. Marcello förbrylJade honom genom att ej gilla teorier; som voro för gamla att nu förändras. Hon tycktes vara född i en oriktig ssor, eller ock hade tidsandans besynnerliga öfverretning magnetiserat henne. — Mitt barn! utropade madame de Lestrelle, som plötsligt märkte hennes drömmande utWyck och stannade för att betrakta henne, — hur blek du är! Du tycks vara ennyfte. Du för ett alltför stilla lif , men då du blir gift, — stilla då, I Diana — då du blir gilt med markis de S:t Nist, skall du bevista baler och fester, och vi skola resa till Paris för att helsa å dig, och jag skall återigen se verlden. Ab, min Gud, hur förtjusande det skall bli! Diana, stilla då! Orta under sednare tid hade Nareelle öppet uttalat sin motvilja för den före; vipgen, mera öppet för sin moojn sin fader, emedan hon visste, hatb ehun madame de Lestrello blef stött