Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1869, sida 2

göra? Marcelle liknar ej mängden. Då hon, som ett fyra ärs barn, sklljdes frår sin amma och fördes till Belleisle, väg rade hon att tala så länge, att man trodde henne vara stum. Min tant sade att hor trånade efter sin amma till dess hon ble förslöad. Det dröjde månader innan de kunde ana hur de skulle behandla henne Och ännu, då de träffas — — — Litet mera disciplin bland pensionä rerna skulle ba förändrat förhållandet. — Åh, ni förstår ej Marcelle, madame En jernvilja. — Emellertid skall hon utar tvifvel snart erkänna hur lycklig hon äl att mottaga er herr sons anbud; men hennes kärlek till hennes far är så stor, att hon tvekar att lemna honom. Ni kan e undra derpå, madame; och madame de Lestrelles blickar riktades ömt mot hennes make, hvilken satt i närheten, dock ej så fördjupad i sitt spel, att han icke märkte hennes blick och smålog tillbaka. Kanske hade markisinnans eget äktenskap ej lärt henne att sätta synnerlig lit till ömheten mellan man och hustru; hon ryckte lätt på axlarne och sade: — På min tid giftes flickorna från sina kloster och emottogo den make, deras familjer valde åt dem. Endast en af mina systrar vågade göra en invändning; och hennes skäl voro så kraftiga, att giftermålet omintetgjordes, ehuru det var ganska önskvärdt. Men hon kunde ej förlika sig med tanken på en förbindelse, i hvilken vapnen öfverensstämde så illa med hennes egna; hennes, likasom hans, voro på azurblått fält, och hon hade gjort ett löfte att aldrig gifta sig med en man, hvars vapen voro på azurblått filt, eller som bar ett missljudande namn, Hon afslog