Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1869, sida 2

— Förliden vecka, då jag återvände från Andes. — Från Andes! Kunde ni verkligen hinna besöka båda dessa ställen på en dag? åh, jag är van att finna ginvägarJag skulle nu kunna hitta i mörkret milsvidt rundtomkring Ibarraye. — Jag tror att ni alltjemt tänker på möjligheten af en flykt eller på ett bakbåll af fiender, sade Marcelle skrattande. — Man kunde tro att ni lefde midt ibland edra indianer. Föga anade hon att ännu större faror förestodo, eller af hvilken vigt det framdeles blef, att Gavarnie kände trakten så väl. Hopen hade öppnat sig för att låta en gammal gråhårig landtman nalkas den öfre delen af salen, der herr de Lestrelle och hans maka sutto. Han syntes äldre in sin godsherre, och under en half mansålder hade de årligen utbytt lyckönskningar och skämt med den hjertliga, bearnska glädtighet, som äfven i hög grad utmärkte herr de Lestrelle. Madame de Lestrelle hade vänliga småleenden och ord för alla; hon var en fullkomlig törnäm dam; men Marcelle kände sig så hemmastadd i denna hop, som om hon hade varit en af dem. Hennes åliggande bestod uti ut utdela hemgifterna till de flickor, som nade blifvit valda detta år, och till Gavarnies ökade förvåning visade hon samna noggranna kännedom af deras förhålanden som hennes far. Han sade henne letta, då den sista flickan, efter att hafva sysst hennes hand med böflig tacksamhet, lrog sig tillbaka bland mängden, der en svartögd, ung man, hvars bronsfärgade