dufrvor. Hon skickar herr grefven de vackraste och ber för hans lif och lycka. — Tacka din mormor, mitt barn, sade herr de Lestrelle, — och säg henne att jag tackar henne för helsningen och gåfvan. — Vill herr grefven tillåta oss hålla dufvor? frågade barnet och blickade upp oroligt. Ilon hade synbarligen lärt sig helsningen utantill, men tillade de sista orden på eget bevåg. — Ja visst, mitt barn. IIvar och en i Frankrike har nu rättighet dertill. — Mormor sa att det var bara prat, för ingen anm än herr grefven ken tillåta det, fastän Paul, korgmakaren, sade att vi få det, sade barnet. — Herr grefven är mycket god. Hon aflägsnade sig synbart förtjust, och Gavarnie ämnade just yttra några ord till Marcelle rörande denna lilla tilldragelse, då han plötsligt såg henues ansigte betäckas af glädjens roduad vid åsynen af en kraftfull, snygg bondqvinna, som obemärkt hade nalkats, och hvars svarta ögon strålade genom glädjetårar, då hon utsträckte sina armar och yttrade Marcelles namn med en röst, som darrade at ömhet. Marcelle trycktes till hennes bröst i ett ögonblick, likasom hade bon ännu varit let lilla barnet, uppammadt på bondgårlen, hvilken hon alltid eriurade sig med len varmaste tillgifvenhet. Gavarnie hörde le hastigt utbytta frågorna och svaren örande hvarje medlem af familjen, kreauren och skörden, hvilka visade Marcelles ntresse för hennes gamla bem, och tänkte tt denna husliga, okonstlade boudqvinna ar den verkliga moder, som meddelat larcelle detta sympatetiska intresse, som anns i så hög grad hos heune. Han be-I.