Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1869, sida 2

kotterier och kretsar, som efter det andra kejsardömets upprättande flyter öfverst på samhållslagren. Det är den offivjella verlden, den som innesluter de elementer. hvilka med statsstrecket af år 1551 grundiade sitt välde, hvilken gjort till sin specialitet att med löjets vapen bekämpa allt hvad som vittnar om en allvarlig och högre lifsuppfattning, allt stort och ädelt, som rör sig i franska tionens barm. Om den usla brottmälslitteratu1 bidragit till den moraliska förruttnelse, ur hvilken sådana gittplantor som familjen Kincks mördare uppvexa, så hvilar dock tyngsta delen af skulden hos denna honapartistiska societet, som är ömklig nog att hångrina åt allt stort, förderfvad nog att icke tro på sanningen, rofgirig nog att sälja allt för guld och dum nog att tro, det en bigott skenfromhet kan rentvätta den från alla synder. Låtom oss höra Traupmann sjelt. Hvem är hans ideal? Eugene Sues pater Rodin, jesuiten, som genom att utrota en hel familj sökte få dess förmögenhet i sina händer. Låtom oss följa resonnemanget i denna mörka hjerna, hvars verksamhet koncentrerar sig kring en enda hemsk tanke. Medan han stryker omkring i Paris förstäder, rufvande på sin plan, och narar uppåt Champs Elyses eller bulevarderna hvad möter hans blick, hvad är det som han öfverallt bevittnar, hvilket blir totalintrycket at hvad han förnimmer? Brottets och lastens triumf, guldets magt, det rättas, det godas vanmagt. Han ser (för att ej tala om den kejserliga kortegen, som påminner om den inför hela nationen svurna och brutna eden och om blodströmmarne, som en berusad soldatesk utgöt i December 1351) han ser dea eller den ministerns eller statsdignitärens eller generalens vagn rulla förbi och känner ganska äl de vanhederliga handlingar, för hvilka den föräme herrn beskylles, och som skulle kallats brott och behandlats som sådane, om de begåtts inom en lägre samhällssfär. Han ser ekipage efter ekipage rulla förbi, fullsatta med förnäma, inflytelserika damer, som umgås vid hofvet, men hvilkas rykte är sådant, att man äfven offentligen kan, ostraffadt och dertill med full rätt, utpeka dem som usla skökor. Icke förty regera desse herrar och bestämmes tonen inom den officiella verlden af dessa söraktliga qvinnor, och de skola herrska och utöfva inflytande, så länge kejsardömet står — en hård nödvändighet, från hvilken kejsaren sjelf ej kan lösslita sig. Hvilka slutsatser väntar man, att en okunnig, af sin lidelse beberrskad varelse, sådan som Traupmann, skall draga af en sådan erfarenhet? Han säger sig, att det endast är hans fattigdom, som hindrar honom att vara en medlem af denna ,societet, med hvilken han i allt öfrigt känner sig stå på lika fot. Följaktligen drifver honom hans logik till att förvärfva guld, lika godt med hvilka medel. Har han icke fått någon skolundervisning och själsodling, så har han ett tomt samvete, hvaruti ingen hand inristat pligtens bud. Har han fått skolundervisning, så är det i de flesta fall hos jesuiterna, som lära, att menniskans svaghet, värdelöshet och ondska är så omätlig, att han ej ser någon anmärkningsvärd skilnad mellan den bästa menniska och den sämsta. Dessutom kan man ju genom yttre bot, som är föga påkostande, försona sina missgerningar. Hufvudsaken är pengarne — får han blott dem, är resten lätt, och med denna åsigt går brottslingen till sitt blodiga verk. Här är onekligen samhället ansvarigt tillika med förbrytaren, och det höfves allmänna opinionen att erkänna det, sålänge det offentliga lifvet erbjuder detta demoraliserande skådespel. När onda exempel krönas med lycka, och den ovärdige bestiger samhällets tinnar, gifres en offentlig uppmumran åt det onda, och ingen kan säga hvar utsädet faller eller i hvilken planta det bär frukt. Vare dock långt ifrån mig att påstå, att hela den s. k. ,societeten är förderfvad. Så är det, Gudi lof, icke. Tillochmed i den officiella verlden finnas hederliga menniskor, men många bland dem blifva gagnlösa krafter, ofruktbara i det goda genom sitt trångsinta, från verkliga kärleksgerninsar bortvända bigotteri, som bortstöter alla liberala sinnen. Redan länge hafva Frankrikes filosofer och tänkande hufvuden spårat verkningarne af dessa onda intlytelser och nesliga föredömen, som gifvits från hvad man kallar högre ort. Fasan öfver det ohyggiga brott, som nyligen egt rum, har mer än något snnat öppnat afven deu stora allmänhetens ögon för samma verklighet.