Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1869, sida 1

och iakttagare, som först genom honon sammanknötos till en gemensam verksamhet. Matematikern i sin studerkammare astronomen i sitt nattliga observatorium den djerfve resande i den brännande öcknen eller på den isiga gletschern, der oförskräckte sjömannen på det stormiga hafvet — alla stodo i förbindelse med honom, alla erhöllo af honom undervisning, upplysning, inspiration, ofta det betydligaste andliga och tillochmed materiellt understöd. I detta lefvande deltagande för den enskilde likasom för det samfälda uppenbarade sig hans outtömliga godsinthet. Han var den trognaste vän, den älskvärdaste sällskapsman; han var human ända till sjelfförnekelse, uppoffrande äfven för personer, som stodo honom fjerran, om han blott kunde hos dem förutsätta ett redligt sträfvande. Ingen gick otröstad eller ohulpen från hans gästfria boning; hans hus stod öppet för hvarje sträfsam man, som hos honom sökte understöd eller upplysning. Man har oräkneliga bref af hans hand. Han hade till princip att besvara hvarje till honom adresseradt bref, ja att genast besvara detsamma. Det gör jag också, säger måhända enhvar af mina läsare. All respekt för en sådan punktlighet! Men jag tillåter mig ändock påstå, att den benägne läsaren till slut skulle bli otålig och lemna en stor del af korrespondensen obesvarad, om man, såsom det skedde med vår Humboldt, öfverhopade honom icke blott med vigtiga, djupt lärda eller intressanta bref och verk, utan äfven med allahanda djerfva förfrågningar, intetsägande tillkännagifvanden, välmenta eller spekulativa hyllningar, anhållanden om genomseende och bedömande af manuskripter, med tillegnanden af arbeten, dikter och ordnar, med öfverlemnandet af stenar, växter, djur från alla verldens länder o. s. v. 0. s. v. Denna syndaflod af korrespondens utgjöt sig från år till år allt starkare öfver Humboldt, och outtröttlig var den gamle i att svara, tilldess han under det sista årtiondet af sitt lif i offentliga tidningar uttalade den anhållan, att man måtte underlåta alla icke rentaf nödvändiga sändningar till honom, då han, vid 30 års ålder, med bästa vilja ej längre vore i stånd att sköta korrespondensen. Hur föga denna anhållan än låg i Humboldts karakter, måste den dock alltid synas hänsynsfull då man betänker, att den egentligen endast var riktad till de pförskämde, hvilka vände sig till den gamle med en eller annan skriftlig förfråsan endast för att kunna skryta med ett svar från honom. Han skref sjelf alla sina bref. Bland lem torde blott vara få, på hvilka finnes uppgift på datum, årtal eller ställe. Han itnöjde sig med att uppgifva dag och tid, ex. , Söndags morgon, ,, Onsdags afton . 8. v. Ett stort antal innehöll såsom uppgift på tiden ordet ,,midnatten. Han hade den egendomligheten att begagna mycket stora, nästan fyrkantiga brefkuverer och att vika brefarket blott en gång på midten. ,, Mina stora kuverter, sade han, ,äro kosmopolitiska; jag kan begagna dem både för bref till gesandter och för meddelanden till arbetare. Dessutom bespara dessa kuverter mig tid, då jag enlast behöfver vika mina bref en gång. Den som har så mycket att skrifva som jag, måste fästa afseende äfven vid de mindsta biomständigheter. Det var äfven hans vana att på utanskriften till hvarje bref bifoga sitt namn, ,på det att brefvet må återkomma oöppnadt i mina händer, fall adressaten skulle vara obekant eller ha aflidit. (Forts.) Mr ssm