Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1869, sida 2

ör en obestridlig sanning. Man har ju sett, att rarrikatyrtecknare, som föregifvit sig porträttera en statsman, fast de icke gjort porträttet det ringaste likt, kunnat, genom att år ut och år in uppepa samma karrikatyr, slutligen komma allmänheten att tro, att bilden är fullkomligt lik det efvande originalet, så att publiken, när den ändtligen upptäcker sitt misstag, känner sig förargad på orginalet och kastar skulden på mannen sjelf, för att han icke liknar sitt porträtt. Stående här på min ansvarsfulla post som detta läroverks president, måste jag erkänna, att jag icke förstår denna mycket brukade och missbrukade fras: svärt materialistiska tidehvarf Jag betviflar ock, att någon annan förstår dess logiska betydelse. Kan någon förnuftig eller mättligt oförnuftig menniska påstå, att elektriciteten blifvit mer materiel. sedan Guds godhet låtit göra oss en upptäckt, hvarigenom denna naturkraft trädt i menniskans tjenst och blifvit henne till gagn i ojemförligt högre grad än den verkar förstörande? Om jag, fjerran från hemmet, kallas till mitt barns dödsbädd, blir min resa eller jag sjelf som resande mer materialistisk, derför att jag kan skynda dit med sextio miles fart i stället för med endast sex? Skall då icke snarare mitt beklämda hjerta känna sig tacksamt mot Gud, som gifvit oss förmågan af en uppfinning, hvilken förkortar afstånden? När började egentligen detta så kallade materialistiska tidehvarf? Kanske med bruket af kläder? Ty det är utan tvifvel ett bruk, som afser vårt kroppsliga välbefinnande. Eller med upptäckten af kompassen? Eller med boktryckerikonstens uppfinning? Det finnes menniskor, vanvettiga nog att påstå äfven det, menniskor, som se materialism i gaslågan, som uppfyller sitt ändamål, då hon ger mig Ijus, och idealism i talgdanken, som vägrar ge mig ljus. Nej, mina damer och herrar! Låtom oss icke bli bedragna af munväder och toma ord! Den verkligt materialistiska tidsåldern är den kinesiska seran, dumhetens och vidskepelsens tidsälder, i hvilken ingen stor uppenbarelse ur naturens verld blef menniskan förunnad, emedan hon i sin inbilskhet högmodigt tillbakavisade forskningen, i stället för att ödmjukt och ihärdigt söka sanningen. De gamle grekernas myter berätta om en man, som i högmodet öfver sin inbillade magt trotsade blixten och härmade åskan, genom att åka öfver en kopparbro. Denne mytiske figur å ena sidan, och å den andra Benjamin Franklin, som, uppsläppande sin drake i den åskfylda luften, forskade i en gåta, som blifvit menniskan förelagd och ej skulle finnas till, om ej för att fattas och begripas — denna kontrast synes mig egnad att på ett träffande sätt karakterisera den verkligt materialistiska tidsåldern och vår egen. Säkert är, att vi litet hvar, som blifvit något vanda att reflektera, skola, i den mån som naturens under afslöjas omkring oss och gifva oss nya medel att öka vår magt, äfven finna vårt moraliska ansvar fruktansvärdt ökadt, och att vi skola djupare känna oss såsom barn af Adam och stoftet inför Honom, ljusets urkälla, i hvars allmagts sköte lifvets och dödens outgrundliga mysterium hvilar.