Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1869, sida 2

komligt ogrundadt. Sådan var tidningens rättskänsla, när det gällde eft försvar mot dess eget angrepp. Nu har A.-B. åter ansett sig ej kunna vägra plats för ett försvar, som icke rör A.-B., och detta med afseende å en man, som har sin egen tidning samt beträffande en framställning, för hvilken vi endast äskat en höfligare form. Aftonbladet må ursäkta oss, att vi i dettaskåda något annat än ömhet för hr Wallenberg; vi spåra deri något, som ger oss: J anledning till den varningen, att om hr Wallenberg vill begagna Aftonbladet för sina personliga syften, så skola hvarken bans krafter, eller Aftonbladets traditioner förmå hålla detta blad uppe. ; Nu emellertid till de sakförhållanden, som i föranledt våra tvister med hr Wallenberg. Det första var auktionen å Gellivarabolagets jernvägsskenor. Vi hafva alldrig klandrat, att Stockholms enskilda bank realiserade sin pant, sedan den länge väntat på liqvid af den skuld, hvarför panten utgjorde säkerhet. Allt hvad hr Wallenberg i den delen ordar är onyttigt tal. Men vi hafva klandrat sättet för pantens försäljning, då neml. en pant om 200,000 rdrs värde försåldes 1:0) i en klump, 2:0) på den korta tiden af 8 dagars liqvid, och detta vid en tidpunkt då penningeställningen var så betryckt, att man verkligen lefde under en finansiell kris. Det är detta vi klandrat; det är således härom hr Wallenberg bör orda, derest han vill hålla sig till saken. Hvad yttrar han nu derom? Jo följande: Om man egde rättighet förutsätta någon affärskännedom hos en utgifvare af landets förnämsta handelstidning, så skulle man härvid kunna inskränka sig till den upplysning, att hvarje bankinrättning vid försäljning af en pant är glad att lemna köparen anstånd mot någon ofta ringa afbetalning. Långifvaren förbättrar derigenom sin säkerhet och vinner ökad sannolikhet att utbekomma det utlånade. Hvad betyder nu detta svar, som uppträder med anspråk på ,,affärskännedom? Ej annat än vi kunna finna utgör det ett stöd för vår åsigt, att auktionsliqviden kunnat ställas på längre tid och i flera terminer, men ingalunda ett försvar för den klandrade åtgärden. Att hr Wallenberg före auktionen erbjöd Gellivarabolaget, att återfå sin pant, mot liqviderande af sitt lån inom en månad, är en generositet, hvaraf han nu gör mycken affär, men hvilken vi, på förr antörda skäl, icke kunna högt uppskatta. När den ofta berörda panten, hvars värde, efter då gällande priser å rails, uppgick till 230,000 rdr, inropades af enskilda banken, ensam spekulant, för 99,000 rdr, så borde väl detta anses vara en ganska lysande affär. Emellertid är dermed icke sagdt, att enskilda banken gjort någon vinst på sin låneoperation (kanske rättare: sina låneoperationer) med Gellivarabolaget i dess helhet. Öm t. ex. banken förlorat på andra lån till bolaget 100,000 rdr, så uppväger detta en ganska god vinst på pantförsäljningen. När hr Wallenberg nu upplyser, att enskilda banken på sina transaktioner med Gellivarabolaget förlorat 60,000 rdr, (hvilket, i parentes sagdt, ej vittnar om disponentdirektörens, affärskännedom), så utesluter ju detta icke en god vinst på pantförsäljningen. Hr Wallenberg undviker att upplysa något om den sednare, mer än att det lyckades honom , den 14 Maj 1869 försälja ifrågavarande kuranta artikel till personer, som nu anses representera låntagarens intressen. Men kanske blef vinsten icke så stor, som den tycktes böra blifva. Då var det tillika ett misstag ur klokhetens synpunkt att ej ställa auktionen så, att äfven andra spekulanter kunde der framträda. Icke ens framgången, som eljest ötverskyler så mycket här i verlden, har i så fall legaliserat denna affär, i det att enskilda bankens försök, att genom ett lågt auktionsinrop förskaffa sig en större oprioriterad fordran, misslyckats. Det bekanta ordspråket, att ,snålheten bedrar visheten, synes här hafva fått en slående bekräftelse. Vår andra tvistefråga med hr Wallenberg har rört försäljningen af ångbätsbolagets StockholmGöteborg ångbåtar. Hr W. säger nu derom, att denna försäljning skedde redan den 12 April 1865, men ,Handelstidningens rättskänsla blef ej deraf kränkt förrän 17 månader sednare, eller vid den tid vi ,sökte sak med hr Wallenberg. Handelstidningens första, ganska allvarliga klander mot denna affär förekom dock redan den 18 April 1865, eller så snart saken blef här känd, och vi återkommo flera gånger dertill, då vi också den 16 påföljande Maj meddelade hela det protokoll, som fördes vid den bolagsstämma, sder den famösa försäljningen beslöts.