Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1869, sida 2

ras af dessa Nassauare, personer utan börd, hvad de än må säga. — Jag kan ej förmå mig att nedsätta våra motståndare, madame. — IIvad säger ni, min herre? Kan du förstå honom, mitt barn? — Ja, mamma; han har haft en del i segrarnes ära. — Ja, svarade Gavarnie och begagnade tillfället att samtala direkte med Marcelle, — jag skulle förminska vår ära genom att tala illa om våra fiender. Men Marcelle fortsatte ej samtalet, utan meddelade sin fader genom ett tecken, att hon hade slutat sin ritning, och Gavarnie kände åter en oförklarlig missräkning. — Tack, mitt barn, sade herr de Lestrelle, i det han jemförde teckningen med originalet. — Du har gjort dig mycken möda, och likväl — — — Ah, fortfor han till Gararnie, — ni unge män rycka på axlarne och se ned på en gammal man som jag, hvilken bryr sig föga om systemer, teorier och krig, vare sig mellan filosofer och nationer; men jag är för gammal för dylikt; min lefnad är nära förbi; jag har ej hopp om att bli en reformator, och hvad visdom angår, så lär mig denna lilla mossa mer än hela encyklopedien. Han lät Gavarnie se genom mikroskopet och fortfor, i det han njöt af den unge mannens öfverraskning och intresse: — Se hur mitt glas visar dessa små fröhus, liknande normandernas mössor, och taggarne omkring kanten, som öppna sig under solsken och tillslutas vid fuktig väderlek. Jag andas på dem, och de sluta sig genast. Här är en liten urna, hvars mogna frön äro trärdiga att kringspridas; hon hvälfver sig sjelf och uttömmer dem.