Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1869, sida 2

att icke tala om andra lyten och svagheter hos de höge herrarne., De hafva icke förstått sin tid förut, förmena republikens män, och de skola ej göra det hädanefter. Man kan ej heller begära att få plocka vindrufvor af tistlar. Det är alltså en barnslig utopi, att vänta något godt för tolken från det bället. Det beror på furstarne sjelfva och deras rådgifvare att gifva dementi åt detta tal, som griper alltmer omkring sig, äfven i samhällenas djupaste lager, eller att — vidkännas konseqvenserna af sin förblindelse. Och en förblindelse vore det, att söka åvägabringa en sammanslutning afsamma beskaffenhet som den i djupaste misskredit fallna s. k. ,,heliga alliansen. Fastmer skulle man härmed endast gjuta ny olja på elden. Om ett folk kan för någon tid bära tvånget och bördan af en egenmäktig regering, hvilken det tror sig kunna möjligen småningom förbättra, skall det numera alldrig fördraga en regent, som kan och vill påräkna yttre bjelp för uppebållande af sin makt. Endast ryktet härom skulle göra en regent omöjlig. Derföre motse vi ock, att de regeringsfiendtliga elementerna i både Frankrike, Tyskland och andra länder skola skynda att gifva det nu inträffade närmandet mellan Europas stormakter en sådan karakter. Det är då angeläget att dessa i sin ordning skynda att undanrödja alla grunder för sådana farhågor. För vår del tveka vi ej att öppet uttala den åsigt, som torde delas af många, det vi hylla den styrelse, som bereder ett folks lycka, d. ä. befrämjar dess andliga och nationella odling och utveckling, uppå frihetens och sjelfstyrelsens grundval. Uppfyller monarkien — d. ä. den konstitutionella monarkien — detta kraf; visar den sig mäktig att höja och stärka ett folks sedliga kraft, att utveckla dess intelligens, att medverka till dess allmänna välstånd och trefnad — då bör och skall denna styrelseform ,länge lefva på jorden. Men visar sig förhållandet motsatt, så hafva nationerna numera inträdt i det bildningsstadium, att de ovilkorligt afskudda sig en myndighet, som ej är förenlig med deras högsta och sanna intressen. Då det lärer vara Englands upplysta regering, som förmått åstadkomma den sakernas vänning, hvarom nu är fråga, så bör man hoppas, att hvad som göres skall göras i den rätta riktningen. För Preussen yppar sig härvid ett gynnsamt tillfälle att ytterligare närma sig det mål af Tysklands enhet, som är den germaniska stammens fullt berättigade sträfvan. Och att grefve v. Bismarck skall begagna sig deraf, lider intet tvifvel. Att begagna sig af det röda spöket såsom ckmedel bör vara lätt för en man, som icke skulle tveka att med detsamma sluta förbund, om det ertordrades. Så kommer lyckan åter denne djerfve statsman till bjelp. Men sakernas lösning beror dock ytterst på Frankrike, och huru de der skola gestalta sig, är omöjligt att förutsä Den oinskränkta yttrandefrihet, som nu plötsligt blifvit rådande i detta land, har redan ledt till ytterligheter, hvarför frihetens vänner börja förfäras. Kanske är det just detta kejsar Napoleon åsyftat. Kanske vill han blott samla ytterligare bevis för den gamia satsen, att Frankrike ej är moget för frihetenk. Sannolikare är dock, att maktens tyglar fallit honom ur händerna, och att han nu söker efter medel att återupptaga dem. De republikanska tidningarne fortsätta emellertid sitt språk, deri sarkasmen, qvick och bitande, gifver det ena blodiga stygnet efter det andra. Så föreligger oss ett nummer af den bekanta tidningen ,le Rappel af den 24 Scpt., hvari Charles Hugo skrifvit en uppsats, deri det heter bland annat följande, som kan gifva våra läsare en föreställning ytterligare om hvad som nu skrifves i Frankrikes nyss klatbundna press: Man har gjort en utomordentlig upptäckt, yttrar hr Hugo, som har öfverraskat denna politiks hela lärda verld, hvars akademi är senaten och hvars Alexander Humboldt är m:r Rouher; en oerhörd upptäckt, som kullkastar alla beräkningar och motsäger alla algebrer; en upptäckt mera besynnet än Dupins fasthet, än Walcvskis fattigdom, än Persignys nobless, än Troplongs redlighet, än Baroches samvetsgrannhet, än Mornys dygd; en upptäckt mera förvånande än den officiella enthusiasmens elektricitet, än senatskonsultans kloroform, än prins Napoleons försök att styra ballongen; en upp t fruktansvärd, förhatlig, omstörtande, upprorisk; en upptäckt skickelsediger för de förtjenta millionerna, för de stora aflöningarne, för de onyttiga be ngarne, för alla lyx-embeten, för de oansvariga portföljerna och för de behagliga livråerna; en upptäckt, hvaremot man ingenting förmår och som törmår allt; en upptäckt, som skulle vållat Försynens ögonblickliga arrestering, om hr Pietri (polisministern) visste hvar han skulle finna honom, och som föranledt general Fleur y att tredubbla de vakter, som vaka vid D Ä