en svensk publik, så kan man dock or det mesta utropa: tout comme che nous. Dialogen utmärker sig, såsom alltid ho Sardon, för en sprittande liflighet oci clegans, isynnerhet i de begge första oci i sista akten. Första akten, ensam fö sig, utgör i detta hänseende ett verklig mästerstycke; åskådaren eller rättare sagd aren behöfver begagna hela sin upp märksamhet för att ej förlora något a dessa raketer med bländande gnistor a qvickhet, af denna bollkastning med idcer klädda i paradoxens brokiga drägt. För att ej gå blifvande åskådares in tresse i förväg, inskränka vi oss för da en till detta korta omnämnande af sty et, till hvars närmare granskning, så : afseende å förtjenster som fel, vi med snaraste skola återkomma. Emellertid kun na vi ej underlåta att på det varmast uppmana publiken att göra , Seraphines! bekantskap, och detta desto hellre, som v äro sörvissade om, att denna bekanskar skall skänka hvarje vän af det modern: dramat både njutning och nöje. Hvad som i ej ringa mån medverka: till, det vi med fog kunna uppmana pu bliken till talrikt besök är, att detta, i så många hänseenden ,svåra, stycke i all. mänhet spelades på ett sätt, som icke endast vida öfverträftade de billiga förväntningar man kunnat fästa vid ett nybildad: sällskap, utan ock ingaf de bästa förhoppningar för framtiden. Med undantag a några små kantigheter och absencer, som öfverallt och alltid vidlåda en första r presentation, var sanspelet serdeles tjensttallt. IIedern häraf tillkommer e. allenast de serskilde medspelande, hvilka belönades med applåder och framropninga utan ock i ej ringa grad den osynlige inöfvaren och ledaren, hr Josephsson, som jemväl uppsatt pjesen så, som hr Josephsson är van att göra, d. v. s. berömvärdt ända in i detaljerna. Styckets hulvudoch titelroll, Seraphine, hvilken kräfver stora och mångsidiga skådespelarekrafter och hvilken, äfven för mången talscenens ,primadonna torde vara en icke lätt uppgift att fullt tillfredsställande lösa, spelades på ett — med hänsyn till härvarande teaterförhållanden — serdeles lofvärdt sätt af fröken Hammarstrand, som härigenom visade sig hafva tagit ett godt steg framåt på konstens bana. Vi lyckönska fröken I. till detta steg, som torde visa att vilja är kunna. Hr Älman spelade ej baron de Rosanges; han var baron de Rosauges. Något så ypperligt torde man ej på länge hafva skådat härstädes. Herrar Wagner, Boström, Ahlström och Flirstenhoss, fru Boström och tröken Andersson, liksom öfrige rollinnehafvare, voro alla på sin plats och bidrogo hvar i sin mån till den framgång stycket rönte hos publiken. Jemväl till en närmare granskning at utförandet skola vi återkomma, sedan vi nästa Söndag, då stycket gifves för andra gången, fått tillfälle att återse detsamma. — m — 2