Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1869, sida 3

vara mera praktisk, billigare och, vi tro det, säkrare om ett lyckligt resultat. Dessutom skulle den icke lägga nya hinder i vägen för den redan temligen svåra skeppsfarten genom sundet. Detta förslag skulle alltså vara det bästa, om icke Burels plan på en gång förenade både brons och tunnelns fördelar, i det den skapar en väg på fast grund och under öppen himmel. Iden till denna plan tf sdämningen af Nedre Seinen till Quilleboeuf. För tjugo år sedan ville man göra denna slod smalare för att gifva strömmen tillräcklig kraft latt föra bort den saud, som vid höst vatten samlades vid mynningen, mellan Candebec, Quilleboeuf och Le Hoc. För den skull lät ingeniör Le Mire, som fått detta vigtiga arbete sig anförtrodt, från hvarje sida af floden på lika afstånd från bräddarna kasta hopar af sten, hvilka bildade likasom långa vallar, fortsatta utan afbrott. Ixarje gång floden steg, betäckte vattnet dessa däimningar, men då det föll, efterlemnade det bakom dessa en del af den sand och de jordaktiga beståndsdelar, som höllo sig flytande i densamma, och strömmade ut genom mellanrummen mellan stenhögarne, hvilka således på visst sätt tjenade till filtrerapparat. Etter några års förlopp hade bottnen mellan stenräckorna och de förra bräddarne höjt sig så, att det nu finnes ängar der fordom Seinens gyttjevatten strömmade, medan flodbrädden blifvit smalare, djupare och mera jemn, så att fartyg af ganska stor drägtighet utan fara kunna gå upp till Rouen, Det är på dessa undervattensfördämningar, som Burel bygger sitt system om bildandet af en Jandtunga ötver sundet vid Calais. Fördämningen skulle utläggas på ett bestämdt afstånd från den franska och engelska kusten, och allt efter som hafvet sjelft åtagit sig att fylla rummet mellan dem och strandbräddarna med sand, dy och sten, skulle en ny sträcka af stenar utkastas, hvilka åter skulle fyllas med affall från hafvet. Sålunda skulle fördämningarna etter hand skrida framåt tills fast grund bildats, på den ena sidan till banken Varne och på den andra till banken Colbart. Hafvets djup uppställer ringa hinder för nedläggandet af dessa fördämningar. Den berömda hamnfördämningen, uppförd af nedsänkt sten, som bildar Cherbourgs redd, är 3, 600 meter lång, och dess basis ligger 33 eller 34 meter under hafsytan vid lågt vatten. Mellan de bankar, som skola bilda hufvudet för utfyllningarna, skall en passage af en kilometers bredd hållas öppen för sjöfarten. Sundet skulle sålunda förminskas till tredjedelen af sin nuvarande bredd och omskapas till en kanal med stilla vatten och med ett strömlopp från sydvest till nordost eller tvertom, allt efter flodens rörelser. Vid upprättandet af denna landttunga skulle man sålunda återeröfra från hafvet en fast grund, på hvilken en jernbana skulle anläggas, och lokomotiv och jernvägsvagnar skulle då sätta öfver den smala kanalen på ofantliga ångfärjor eller pontoner, lika dem som i tj år begagnats till öfversart för jernbanstågen er Firth of Forth i Skotland, mellan Edinburgh, Perth och Aberdeen. Dessa ångpontoner skulle naturligtvis hafva dimensioner, som motsvarade deras bestämmelse, och Burel föreslår att gifva dem samma storlek som hafvets berömde jätte Great Eastern. Enligt upphofsmannens förslag skulle detta storartade arbets erfordra 200 millioner kubikmeter sten. Denna sten, tagen från de lätt bearbetade klippor, som bilda Frankrixes och Englands kuster, skulle, förd på jernväg till den plats, der den behöfdes, komma att kosta S0 centimer pr kubikmeter, eller uppförandet af fördämningarna 160 millioner francs, hvartill komme 68 millioner för en jernväg och 10 millioner för de fyra ånfärjorna till transport af tränerna. Sammanlagdt skulle denna väg på fast grund och under bar himmel kosta 238 millioner francs. Men från detta belopp bör afdragas inkomsten af försäljningen af 120,000 hektarer land, eröfradt från hafvet — land, som skulle vara ypperligt för England — så att, om detta taxeras till 3,000 francs pr hektar, skulle totalsumman förminskas med öfver 100 millioner. Sådant är i korthet Burels förslag till utfyllande at sundet vid Calais, ett förslag, som i väldiga proportioner lar med de arbeten af enahanda beskaffenhet, som lyckligt utförts vid mynningen af Clyde i Skotland, Seine i Frankrike och hamnfördämningen i Cherbourg, och hvilket skulle hafva till resultat att med 5 timmars tid förkorta det afstånd, som åtskiljer London och Paris, dessa verldens tvenne hufvudstäder. från upp