Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1869, sida 2

— Jag tackar er tusenfallt, madame, sade Gavarnie hastigt och stålsatte sig mot förtjuserskans röst. — Jag har hyrt mig in hos herr Luchon i Ibarraye. — Det är icke vänskapligt af er, min herre. Er bostad borde hafva varit här, men kom åtminstone ihåg att ni betraktar detta lus som ert eget; ni vill väl ej beröfva oss den glädjen att få välkomna den, som min bror älskar så högt. — Madame, om ni kände ändamålet med min återkomst till Frankrike, började Gavarnie med en viss tvekan. — En process med er äldste bror, min Gabrielle, i hvilken han har orätt, tillade herr de Lestrelle. — Ah, det är öfverflödigt att tillägga det; — han har alltid orätt. Men ni är i alla fall lika välkommen, herr kapten. — Ni bor under mitt tak, ehuru ni vägrar att bli min gäst, sade herr de Lestrelle. — Herr Luchon hyr en del at mitt hus i staden, emedan vi bebo blott en del deraf för en kort tid hvarje år. — Och, tillade hans maka, — kom ihåg, min herre, att vi räkna er som en gammal vän, ni var ju här ett par dagar förrän ni seglade till Nya verlden med min bror. Minns ni att vi stodo på terrassen för att se solen gå ned, och att jag förutsade att hon skulle uppgå klarare för er i ert nya hem. — Ni profeterade sannt, madame, och ni gjorde mig den äran att skänka mig en ros som ett minne af Frankrike och afer. Jag kände då att en ny sol skulle uppgå för mig; jag var ej längre den ensamme, föräldralöse, som jag hade varit, innan jag lärde känna er bror.