Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 september 1869, sida 2

vara korta, men de voro synbarligen kärleksfulla, emedan hon sortsatte med sitt prat. Ett egendomligt hem för en så glad varelse på denna vilda, ensliga fläck, begrafd bland de mörka, susande granarne! — Medan Gavarnie återvände till Ibarraye, sökte han förgätves att tydligare påminna sig sina barndoms minnen rörande hennes utstötta stam, och han inträdde i den lilla staden genom Cagotgatan, utan att bry sig om de förvånade ansigten, som hans uppträdande der lockade till fönster och dörrar. Den trånga, mörka och smutsiga gatan bar prägeln af en fattigdom, som föreföll till och med större än man vanligen fann i armodets boningar år 1789; der syntes spår efter ett så lågt och förnedradt tillstånd, och många bland de ansigten, som betraktade honom dystert då han gick förbi, voro så gemena, att Gavarnie ej undrade öfver att Bernadou hade dragit sig undan till den fria ensligheten med sin vackra syster. Här och der visade en man eller qvinna några spår efter den skönhet, som utmärkte Veronique och hennes broder; men i allmänhet voro de fula och afskräckande. Då Gavernie betraktade några af dessa eländiga varelser samt erinrade sig Bernadou och Veronique, kunde han bedöma hvad cagoterna kunde blifva under gynnsamma omständigheter och hvad den förkastade racen vanligen var.