för fordna förföljelser med en grymhet, som hade efterlemnat outplånliga spår i trakten och i dess befolknings minne. Ehuru katoliker och protestanter lefde år 1789 i en slags yttre, vansklig fred, herrskade dock en djup ovilja dem emellan. Protestanterna voro endast fördragna: de kunde ej påräkna något embete i statens tjenst; de utstodo dagligen obehag, och de kunde ej glömma huru deras qvinnor hade blifvit skymtade och inspärrade i kloster, deras barn ryckta ifrån dem, deras män dömda till galererna och deras prester hängda, medan katolikerna erinrade sig plundringen at kyrkor, de vilda hämdedåden och de brinnande husen, som utmärkte de segrande hugenotternas framfart. Staden Ibarraye hade lidit mycket, och slottet Lestrelle hade blifvit brändt. Sedermera hade Lestrelle byggt ett nytt, hvilket andra egare hade tillökt och förändrat, vid foten af den sluttning, der ruinerna efter det första slottet ännu qvarstodo. En slags park omgaf det, och på den ena sidan låg en tät skog, i hvilken. en labyrint af slingrande gångar hade blifvit uthuggen. Den nya boningen var jemförelsevis modern och obetydlig, oaktadt sina fyra torn, men den kallades ännu slottet, och bondbarnen brukade säga till hvarandra: — Akta dig! Gå inte för nära; det finns hvalf derinunder. Sålunda vidlådde något af dess företrädares skräckinjagande rykte det oskyldiga nya huset, och äfven dess egare betraktades med ett slags traditionell fruktan och misstanke såsom herre till Ibarraye, oaktadt feodala privilegier redan började gå adeln ur händerna; och i intet hänseende liknade den nuvarande milde, lärde gub