Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1869, sida 2

svaga sorlet af vattnet eller en fågels qvittrande tycktes förhöja tystnaden. Då fremlingen stod och betraktade denna scen, medan Veronique blickade upp mot honom och undrade hvad som så fängslade hans uppmärksamhet, tänkte han att forntidens jättar måste hafva uppstaplat denna klipptrappa; och då han märkte att ingen menniskoboning syntes till i närheten, frågade han: MN — Men är det här ni bor? Äro ni två ensamma i denna vildmark? — Ja, svarade hon med synbar tvekan, helt olika hennes förra förtroliga öppenhet, och derefter tillade hon: — Herrn kan inte se vårt hus, och Bernadou skulle kanske bli missnöjd om jag visade honom vägen, men hur kunde han väl bli det, då herrn är så god, och dessutom känner madame de Fayolles morbror. Der går en väg uppåt, — Bernadou har bygt vårt hus uppe i skogen; ett så vackert hus! Der fanns bara en koja på min fars tid; ingen kan tro hur vackert han har gjort det. Myndigheterna lade sig emot att vi lemnade vårt qvarter i stan, men herr de Lestrelle är vår vän, och detta är hans mark, så att vi lefva här i fred. Vi brukade bo i stan, men pappa hade sina skäl att flytta hit. — Och ni har bott här efter hans död? — Bernadou kunde inte förmå sig till att bo bland folk, som föraktade oss, så att vi aldrig kunde visa oss utan att höra skymford. Till och med barnen göra narr af oss och sjunga visor om oss, och i hvarje kyrka hänger man en fårsvans på någon gammal gumma, och då hon kommer ut, ropar man att hon har stulit en cagotsvans. Jag bryr mig inte så mycket