Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1869, sida 2

och Edert förtroende. Jag har derpå talrika, af Eder hand skrifna vittnesbörd, hvilka hafva afseende såväl på mina predikningar, som på min person. Hvad än må komma, skall jag städse med tacksamhet påminna mig Eder. Emellertid klandrar Ni nu till följe af en plötslig förändring — hvars orsak jag icke söker i Edert hjerta, utan i de stämplingar, som förehafvas af ett i Rom allsmäktigt parti, — hvad Ni förr uppmuntrade, och begär, att jag skall föra ett språk eller iakttaga en tystnad, som icke vore det sanna uttrycket af min öfvertygelse. Jag tvekar då icke ett ögonblick. Med ett af gifna föreskrifter förfalskadt eller genom förtiganden afstympadt tal kan jag icke uppträda på predikstolen i Notre-Dame. Jag har för den insigtsfulle och modige erkebiskopen uttalat min smärta öfver det behandlingssätt, som kommit mig till del, och öfver de personers illvilja, om hvilka jag nyligen talat. Jag skall uttrycka denna min smärta äfven inför de åhörare, som egnat mig sin uppmärksamhet, sina sympathier, jag kan nästan säga: sin vänskap. Jag skulle icke vara värdig hvarken mina åhörare, eller biskopen, eller mitt samvete, od Gud, om jag ginge in på att spela en sådan roll! Jag drager mig samtidigt härmed tillbaka från det kloster, som jag bebor, och hvilket under de omständigheter, man beredt mig, skulle förvandlas till ett samvetsfängelse. I det jag så handlar, är jag icke otrogen mitt löfte: Jag har lofvat lydnad som munk, men inom gränserna af hvad mitt samvete tillåter, af min persons och mitt embetes värdighet. Jag har lofvat detta under rätt af den högre lag och den ,kungliga, frihet, som enligt fpostelen Jacob rätt egentligen är den kristnes lag. Jag sökte just den fullkomligaste utöfning af denna heliga frihet för tio år sedan i klostret, höjd genom en från hvarje jordisk beräkning, ja, från hvarje ungdomlig illusion fri enthusiasm. Då man nu till lön för mitt offer erbjuder mig bojor, så är jag icke endast berättigad utan äfven skyldig att kasta dem ifrån mig. Den nuvarande stunden är högtidlig, kyrkan genomgår en af de häftigaste och mest afgörande kriser för sitt bestånd här på jorden. För första gången sedan 300 år inkallas icke blott ett ökumeniskt koncilium, utan det förklaras äfven för nödvändigt; så bar nemligen den helige fadren sjelf uttryckt sig. Då får icke en evangelisk predikant — vore han äfven den siste af alla — gå in på att tiga, såsom dessa ,.Israels stumma hundar och otrogna väktare, hvilka profeten med sina ord tuktat. De heliga ha aldrig tigit. Jag är icke en af dem, men jag tillhör dock deras slägte — filii sanctorum sumus — och jag har alltid satt min ära deruti, att med mina åtgärder, mina tårar och, om så skulle vara af nöden, med mitt blod vandra igderas fotspår. 2ag framför således som kristen och som prest inför den helige fadren och inför konciliet min protest emot dessa läror och emot denna praxis, som kalla sig romerska, men icke äro kristliga och som i sitt allt djerfvare och förderfligare anspråk eftertrakta att förändra kyrkans författning samt lärans form och innehöll, ända intill dess anda af kärlek. Jag protesterar emot det lika gudlösa som vansinniga särskiljande, som man söker åstadkomma mellan kyrkan, som är vår moder i all evighet, och samhället under det nittonde århundradet, hvars söner vi i tiden äro, och mot hvilket vi äfven hafva dyra förpligtelser. Jag protesterar mot denna radikala och ännu förskräckligare kollision med den menskliga naturen, hvilken af dessa falska lärare angifvits och såras i dess heligaste sträfvanden. Jag protesterar specielt mot den skändliga förfalskningen af Guds sons evangelium, hvars både anda och bokstaf på lika sätt trampas under fötterna af den nya lagens Fariseism. Det är min innerligaste öfvertygelse, att, om Frankrike isynnerhet och de latinska racerna i allmänbet blifva ett byte för den sociala, moraliska och religiösa anarkien, så ligger det hufvudsakliga kälet dertill icke i sjelfva katolicismen, utan i det tt, på hvilket katolicismen sedan lång tid blifvit förstådd och utöfvad. Jag appellerar till det koncilium, som skall sammanträda, att skaffa botemedel mot våra lidanden och tillämpa desamma. Men om de farhågor, som jag icke vill dela, skulle gå i fullbordan; om den höga församlingen icke skulle hafva större frihet i sina rådplägningar, än den redan haft i sina förberedelser; om det, med ett ord sagdt, vore i afsaknad af det väsendtliga kännetecknet på ett ökumeniskt concilium, så skulle jag anropa Gud cch menniskor om inkallandet af ett annat, som verkligen sammanträdde i den Helige Anda, icke i partiernas anda; som representerade hela kyrkan, och som icke afsåge att bringa några till tystnad, d. v. s. att förtrycka. ,Mig ömkar svärliga, att mitt folk så förderfvadf är; jag grämer mig och bafver ganska ondt. Är då nu ingen salva i Gilead? Eller är der ingen läkare? Hvarföre är då mins folks dotter icke helad? (Jeremias, kap. 8). ,Och slutligen appellerar jag till din rättvisa, Herre Jesus! I Din närvaro skrifver jag dessa rader; vid Dina fötter undertecknar jag dem, sedan jag mycket bedit, mycket tänkt, mycket lidit och länge väntat. Om menniskorna på jorden fördöma den, så är jag dock viss, att de af Dig i Din himmel skola gillas. Detta är mig nog för lif och död. Paris, Passy den 20 September 1869. F. Hyacinthe. Det är mycket i detta märkvärdiga aktstycke och i Hyacinthes uppträdande, som påminner om Luthers frimodighet och trosstyrka; men många ha de förföljelser varit, som förmått den fromme patern till detta vigtiga steg. För ungefär ett år sedan fick han en hel serie tadlande bref, hvilka han besvarade med, att ,,han vore beredd att återtaga hvarje yttrande i sina predikningar eller konferenser, så snart det blef bevisadt, att hans satser icke öfverensstämde med den kristna läran. Derefter blef. han befalld till Rom för att stå till svars inför sjelfve påfven. Men hvem kan beskrifva paterns förvåning, då Pius IX på det älskvärdaste sätt mottog honom och sade sie halt anh hållat sal na