Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1869, sida 2

scenerier under sina irrfärder i Amerika, men likväl stannade han och beundrade denna enslighet. Dalen var så smal, att man hade kunnat kasta en sten från den ena bergväggen till den motsatta; den liknade en ofantlig klyfta i berget, hvars sidor voro beklädda af mörka tallar. Der fanns en fläck högt uppe, der en storm hade uppryckt och kringstrött en mängd träd, hvilkas blekta och fallna stammar ännu lågo qvar. Här och der sågos grå klippor i skogen, hvilken blef glesare allt högre upp, till dess kala klippor med besynnerligt tillplattade spetsar reste sig öfver allt annat, ända upp mot molnen. En krans af hvita moln tycktes hafva förrrat sig bland träden och sväfvade omkring deras grenar, eller uppsteg och sammansmälte med himlen, som egde en ovanigt djupblå färgton, sedd ofvanom de mörka tallarne och de taggiga bergsspetsarne. På en punkt nedföll bäcken från en sådan höjd, att den skulle hafva bildat ett vattenfall, om icke vattnet hade försvunnit bland de kaotiska klippmassor, som betäckte bergssluttningen, — klippor af de besynnerligaste färger, än grå och beströdda med fläckar af gul mossa; än röda, än liknande multnande ved. Här och der hoppade och skummade bäcken öfver dem, endast för att åter försvinna och längre ned framträda i ett annat vildt språng, hvilket fördelade dess gröna vågor skum, så att dess beryllfärg blef synlig endast då vattnet samlade sig på botten if ravinen och flöt mot sjön samt fördeade sig öfver en sumpmark, betäckt af wärdsliljor och en tät bädd af säf, som orasslade i vinden. Ensligheten var nedtryckande, och det