Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1869, sida 2

tade i sitt yrke och lärde att läsa och skrifva, — det är sannt, fast ni knappt kan tro det, — men han kan både läsa och skrifva så bra som — som herrnu sjelf, — med respekt till sägandes. Och han skulle ha blifvit rik, om han kunde ha stannat der. — Kunde han inte ha skickat efter er? — Ah, herre, han är född här. Han trifdes inte derborta. Och tänk bara hvilken heder, då trappan — den utskurna trappan i slottet — skulle repareras, kunde ingen annan än Bernadou göra det; och då såg herr grefven honom och var så beskedlig; alla andra tänka bara ondt om oss, men han och hans dotter, madame de Fayolles, äro som englar från himlen och goda som guld. Medan hon talade sålunda i harnslig förtjusning öfver att en fremling lyssnade till hennes ord med intresse, passerade de en krökning af vägen och inkommo plötsligt i en dal, instängd af kullar, så vild och ödslig, att det föreföll som om en mensklig fot aldrig hade beträdt den. Vägen hade lemnat den mörka, doftande granskogen och hade för en stund följt stranden af en liten sjö. I Pyrenerna äro sjöar sällsynta, men här fanns en, smal och bugtande, och så öfverskuggad af bergväggar, att dess jemna, lugna yta låg der mörk äfven vid middagstiden. Ingen solstråle tycktes någonsin glida öfver denna mörka vattenspegel, och de klara, gröna vågorna af den grunda bergsbäcken, som nedströmmade från bergen, upptogos och försvunno deruti. Denna bäck framkom ur dalen, i hvilken Veronique och hennes följeslagare hade inträdt. Säkert hade den unge fremlingen sett mera storartade