Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1869, sida 1

ven I i de grenar af nåringslifvet, hvilka lida af nordens ogynnsamma klimat, sökt öfvervinna de deraf uppkommande svårigheterna genom ifrig användning af vetenskapliga hjelpmedel, och ömtåliga att bevara Eder sjelfständighet, äfven i ekonomiska ting, sträfven I oaflåtligt derhän att genom egen produktion och sabrikation göra Eder oberoende af utlandet. Detta allt är förtjent af det högsta beröm, så mycket mer som det faller i ögoI nen, att dessa betydande resultater, som I han uppnått, äro att tillskrifva mycket mindre en regerings förmynderskap, än folkets egen insigt, befrämjad af en upplyst press. Sverige framställer inför den främmande betraktaren en högst intressant bild uti den raska utveckling, hvari det befinner sig: folket ilar med sjelfmedveten åtrå djerft tram i vissa riktningar, och dess regering är knappt i stånd att följa med rörelsen. I enskilda riktningar, som ligga aflägsnade från folkets initiativ, Synes regeringen i sjelfva verket hafva stannat efter rörelsen, och det är väl så allena man kan förklara, att Sverige å ena sidan framstår såsom en stat med de mest moderna former, men åter å den andra bevarat mycket patriarkala förhållanden. Ju mera jag sålunda känner mig manad att hembära svenska nationen min aktning för dess energiska sjelfverksamhet, desto smärtsammare är det för mig att hafva endast sällan i Sverige funnit ett riktigt bedömande af de närvarande tyska förhållandena. Nästan öfverallt har jag mött ett djupt inrotadt misstroende mot Preussen och dess statsman grefve v. Bismarck, ett misstroende, som man väl kan finna begripligt hos de tyska småstaternas trångbröstade partikularister, men icke bör vänta hos ett folk som det svenska, hvilket med skäl berömmer sig af sin kosmopolitiska karakter. Det är dock icke svårt att uppdaga orsakerna till denna misstro. Sedan Preussen under de sista åren visat på tyskt område den hos detsamma inneboende expansionskraft, gör man sig mödan, att denna kraft måtte gå ut öfver Tysklands gebit och framkalla ett tillstånd, som det fransyska kejsardömet för en öfvergångstid skapat åt sig. Onyttig möda, som blott bevisar, att det för samtiden faller sig mycket svårt att uppfatta och bedöma de framträdande tilldragelserna i historiskt sammanhang. Och dock är ingenting enklare än den historiska kedjan, hvari händelserna at 1866 äro den sednast bildade länken, som dock icke är den sista. Ide sednaste århundradena se vi uti Europa en process fortgå, hvarigenom medeltidens feodalväsen upplöser sig och enhetsstaten utbildar sig mellan de enskilta folkstammarne. Jag behöfver icke särskilt beteckna de folk, hvilka redan genomgått denna process. Sverige är icke den sista stat, som uppstått på detta vis. Samtiden visar tvenne folk, hos hvilka, något sent, samma process utföres: Italien och Tyskland. Hvad som öfverallt skett till folkens välfärd, det skall, det måste ske äfven hos oss. Utförandet af denna lag förutsätter hos hvarje folk en inre, verkande, framåtdrifvande kraft. Denna kraft se vi representerad i Italien af huset Savoyen, i Tyskland af huset Hohenzollern. Sedan fyra ärhundraden har detta sednare hus lagt all sin styrka på Tysklands konsolidering. I början betänkt på den tyska kejsarens kraftiga understöd, inslog det sedermera sin egen bana, då det märkte att kejsarne af huset Habsburg läto det vara sig angeläget icke att befordra tyska rikets välfärd, utan det egna landtområdets specialintresse, samt missbrukade kejsarmakten blott till utvidgning af den habsburgska familje-makten. De habsburgska, sednare de habsburglothringiska kejsarne, derom finnes intet tvifvel mer, prisgåfvo Tyskland, för att grunda Österrike. Ju mer sålunda det tyska kejsardömet förlorade förtroende och Tyskland, riket, blef dömdt till vanmakt, desto mera berättigadt var hohenzollernes sträfvande, såsom Brandenburg-Preussiske furstar, att pånyttföda Tyskland, genom att förbigå kejsardömet. De hafva lyckats i detta sträfvande, emedan deras politik varit en folklig och naturlig politik, en i tidens väsen liggande ide, ja, grundad på en naturlag. Ännu äro hohenzollerne icke vid slutet af sin uppgift, men ett fyrahundraärigt resultat lofvar en slutlig lycklig lösning, och just denna hundraåra erfarenhet är det, på grund hvaraf man måste antaga, trots alla styrelsemisstag, som i Preussen förekommit, att Tysklands pånyttfödelseprocess skall genomföras under Hohenzollerns gegid. Vid bedömande af den rörelse, hvari Tyskland nu är stadt, bör man alltså, om man vill se saken objektivt, aldrig lemna ur sigte den ide, kring hvilken i det väsendtliga hohenzollernes politik vändt sig sedan århundraden tillbaka. Men tyvärr sker detta ofta, till och med från de mest frisinnade folkens sida. Det är så mycket smärtsammare att nödgas göra en sådan iakttagelse, som Italien, i dess pånytttödelseprocess, rönt ett långt mera sympatetiskt bedömande. Jag frågar dock: är det rättvist, att prisa den piemontesiska regeringen för den Italiens enhet, hvilken likväl endast kunde uppnås genom främmande hjelp, och att egna denna regering alla sina sympatier för målets slutliga uppnående, men deremotjvisa sig fiendtlig mot preussiska regeringen. då den heovnnt