lien, i dess beroende af en herrsklyster granne, i dess hjelplöshet gentemot Rom och i dess finansiella trångmål, väcker medlidande och derigenom sympati, borde då icke Preussen förtjena denna sympati : ännu högre grad, i sitt sträfvande att föryngra Tyskland, då det har för hvad det är och skall blifva att tacka sin egen kraft allena, sin utmärkta finansiella och militära ordning, sin gediegna folkbildning med ett ord, sina af gammalt bevarade institutioners förträfflighet? Preussen behöfver icke det medlidande som man gerna skänker Italien, men like litet vill det hos sina grannar utom Tyskland uppväcka bekymmer. Preussiska folket är uppfylldt af det medvetande, att Tyskland och Preussen, under hvilket namr det än månde vara, engång skall blifva en enda stat. Men preussiska folket gömmer ej inom sig någon chauvinism (fransysk militärlystnad efter krig). .Hvem som ock må säga eder, att man t. ex. hos oss tänker på utvidgande af våra nordliga gränser — må Ni utskratta honom, ty det förtjenar han). Vår nordiska politik går snarare derpå ut, att förena de germaniska stammarne till ett bundsförvandtskap på det vis, att man må kunna, med gemensam kraft, möta den gemensamma faran från det hotande, alltmer uppstigande Slaver-dömets sida. Det bör i öfrigt vara klart, att intet är önskvärdare och naturligare än ett förbund mellan Tyskland och de skandinaviska staterna — ett förbund utomdess mellan stater med de bästa landtrupper och det utmärktaste sjöfolk — för den tidpunkt, då afräkning måste verkställas med Ryssland för alla oförrätter det tillfogat sina vestliga grannländer. Hållande detta för ögat, borde Skandinavien och Tyskland räcka hvarandra handen, i stället för att vidga den lilla mellan dem öppnade remnan till en gapande klyfta. Ni vet hvad jag menar med denna remnå. Den nordslesvigska frågan är visserligen intet ämne af europeisk betydelse (?), men dock en anledning till fortfarande konflikter mellan beslägtade folkstammar. Vi i Tyskland önska lika lifligt som Ni att hon måtte undanrödjas. Det enklaste vore väl, att Preussen och Danmark, utan folkomröstning, blefve eniga om afträdande af de hufvudsakligen af dansk befolkning bebodda områdena af Slesvig. Huru gerna måtte vi afstå från en befolkning, med hvars lidelsefulla motspänstighet knappast polackarne kunna jemföras. Men olyckligtvis 1örhindras en sådan enkel uppgörelse af sjelfva Prager-freden. Denna fordrar nemligen icke ett afträdande at distrikter, utan en folkomröstning i de nordliga delarne af Slesvig — en fordran, hvars utförande man, vid affattandet af fredsdokumentet, tydligen föreställde sig vara lättare än den är. Svårigheten ligger ej i frågans principiella betygelse, utan snarare i dess praktiska lösning, och det är märkvärdigt, att vid alla förslag, som blifvit hittills gjorda inom pressen i och för denna lösning, man lemnat åsido den förkärlek, hvarmed den slesvigska befolkningen i dess helhet vidhänger iden om ett oförminskadt, odeladt Schleswig-Holstein. Jag är ingen siare och kan icke förutse, med hvilken lösning af frågan grefve v. Bismarck slutligen skall framträda inför verlden, påtryckt som han är af hela pressen inom och utom landet. Men tillåt mig fråga: huru skola förhållandena mellan Skandinavien och Tyskland gestalta sig, derest, såsom det lätt kan inträffa, befolkningen i den nordliga hälften af Slesvig (d. v. s. de nordliga distrikterna) vid omröstningen, i dess majoritet, uttalar sig för hela landets förblifvande vid Tyskland? Skola vi kunna hoppas, att äfven med en sådan utgång ur detta odrägliga interimstillstånd, som är värre än öppen fiendtlighet, förtroendet mellan de skandinaviska folken, namneligen Sverige, och Tyskland skall kunna åter blifva fast sammanknutet? ) Vi i Tyskland hysa ingen lifligare önskan. Svenska folket lärer förmodligen vid detta tillfälle återkalla i minnet, att äfven Norge var en gång — och detta icke längesedan -— förenadt med Danmark och spelade en långt betydligare roll i denna stats ekonomi än de nordslesvigska distrikterna nånsin kunna göra. Likväl råder mellan Sverige och Danmark redan länge åter det lyckligaste goda förstånd. Så skola också vi inom kort tid åter träda i vänskaplig beröring med vår granne på andra sidan Bälterna. Hvilken orsak skulle väl, under dessa förhållanden, Sverige hafva att längre hysa agg mot ) Vår ärade korrespondent torde först vända sitt eget leende mot Staatsburger-zeitung. (Red:n af H.-T.) 4) För vår del besvara vi denna fråga jakande, försåvidt omröstningen försiggått med full frihet an RN a är mA