Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1869, sida 1

ett par ögon så blå som blomman, hvars namn hon bar. De gingo långsamt framåt bredvid hvarandra under granarne, hvilka kastade en sval skugga öfver vägen; fremlingon talade ett språk tillräckligt likt hennes eget för att förstås af henne, medan hon svarade på sin egen munart. Hon tycktes vara omkring sexton år gammal; öfverallt annorstädes skulle hennes fina y, vackra drag och djupblå ögon förvärfvat henne rykte för skönhet. Ilelt annorlunda var det här. — IIerrn är väl utländning? frågade hon i sin ordning och blickade upp till hans mörka, olivfärgade ansigte, hvars drag erinrade om typen i södra Frankrike, men det låg något utländskt i hans sätt, hvilket ej undgick henne, och hans röst förrådde en fremmande brytning. — Ja, en utländning nu. Jag är född i Gascogne, men jag lemnade Frankrike för sexton år sedan, — Sexton år, — nästan innan jag blef född. Herrn måtte då ha varit en gosso. Jag tror att ni är ungefär trettio är nu, sade Veronique och betraktade honom med oskuldsfullt allvar, — Öch hvar har herrn varit? — I Amerika. — Amerika, — jag vet inte hvar det är: — kanske min bror vet det. Är det en stor stad? — Ett land på andra sidan om hafvet, der ett stort folk lefver, som har eröfrat sin frihet med svärdet, sade fremlingen med en blick och en åtbörd, som förrådde hans lifliga deltagande för ämnet. — Åh, och finns der också cagoter likasom vi här?