Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1869, sida 2

fl — FF 2——t— ——5 Den anordning, som nu blifvit för dettafl län vidtagen, att sprida sjukhusen öfver länet, med undvikande af ett enda stort centrallasarett, synes alltså vara ur alla synpunkter riktig och ändamålsenlig. Angeläget är ock, att den sjuke kan snart och utan alltför stora svårigheter förflyttas till sjukhuset. Här gäller mer än någonsin: ,snar hjelp är dubbel hjelp-. En sjukdom, som kan lätt häfvas och botas i sin början, kan genom försummelse blifva mycket svårbotlig om ej obotlig. Naturligtvis ökas dermed kostnaderna för den sjukas vård. Detsamma gäller om sjukvårdens beskaffenhet. Ju bättre denna är, ju billigare blir den, då dermed tiden för den sjukes återställande förkortas. De bästa möjliga inredningar och andra anordningar äro här tillika sparsamhetens kraf. Man har vid gårdagens landsting länge diskuterat frågan om sjukhusafgifterna, och har med allt skäl velat göra dessa så billiga som möjligt för de mindre bemedjade. Det är en kinkig fråga nog, denna fråga, som också i går föranledde den lifligaste debatten, huruvida kommunerna böra betala en billig sjukhusafgift för dem, som icke kunna sjelfva betala, eller huruvida sådana sjuka böra vårdas fritt å sjukhusen, hvarigenom kostnaden för deras vård drabbar länet i dess helhet. Landstinget har, med den minsta möjliga majoritet, antagit den sednare meningen, hvilken vi, för vår del, också anse vara den rätta. Det är sannt, att kommunerna deraf röna en lindring i utgifter, söm kunna anses tillhöra deras fattigvård; men å andra sidan lärer det icke kunna bestridas, att fattigvården i vissa fall väl kan tåla vid en utbredning och fördelning på ett vidsträcktare område. Och såsom ett af dessa fall kan denna del at sjukvården betraktas. Det kan nemligen hända, att en farsot hemsöker någon viss trakt, t. ex. ett fiskläge, så att en mängd sjukdomsfall inträffa i en måhända redan fattig kommun. Att länet här kommer denna kommun till hjelp synes icke vara olämpligt. Härigenom skola också fattigvårdsstyrelserna mindre tveka, att med erforderlig skyndsamhet afsända en sjukling till lasarettet, hvarigenom hans återställande blifver lättare och billigare. Utomdess drabbas ju hvarje kommun af den gemensamma sjukhusafgitten. Oaktadt vi medgifva, att många rätt talande skäl äfven kunna anföras tör den andra åsigten, tro vi dock, att de som tala för den mening, som nu blifvit landstingets, ega öfvervägande giltighet. Skulle I erfarenheten, som är den bäste läraren, visa förhällandet annorlunda, så är det slätt för nästa landsting att gå in på en annan väg. Det som skulle hufvudsakligen motivera en sådan förändring vore väl, om det skulle visa sig, att de kommuner, som ligga sjukhusen närmast, framförallt de städer, hvari de äro belägna, missbrukat den beviljade friheten derhän, att de till lasarettet sändt alltför många patienter, om hvilka fattigvården bordt draga försorg, hvarigenom platserna blifvit upptagna, till förfång för aflägsnare kommuner. Det tillhör dock sjukhusdirektionerna satt öfvervaka, det sådana missbruk ej må ega rum. I alla händelser kunna vi ej annat än lyckönska länet och landstinget till denna i sanning ganska stora förbättring i denna orts sjukvårdsförhållanden, under förhoppning att få i landstingets verksamhet för hvarje år inregistrera någon ny, praktiskt nyttig och god åtgärd till den orts förkofran, der vi alla bygga och bo, och i hvars välbefinnande och rena luft hvar och en njuter sin trefnad och helsa. Staden och Länet. Ianastinget sammanträdde i dac kl.