Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1869, sida 2

senom den låga dörren, hvilken utesluande begagnades af en folkstam, som )arnarne afskydde och föraktade sedan urminnes tider, hördes orden Cagot, Cagot) Ult tydligare och hotfullare. Vredgade olickar kastades mot staden; en ibland hopen skakade sin knytnäfve och ropade: — Ned med de skabbiga hundarne! Den allmänna harmen väntade blott ett föremål, mot hvilket han kunde vända sig. I detta olycksbådande ögonblick smög sig en ung flicka ut ur kyrkan och såg sig omkring med förskräckta blickar. Hon hade dröjt efter, då hennes stamförvandter aflägsnade sig, och sökte nu att smyga sig bort obemärkt. Men hennes tvekan var nära att stå henne dyrt. Hopen märkte henne, och hennes åsyn tycktes underblåsa deras vrede till full låga. — Cagotskan, cagotskan! röto tjugo röster. — Hon har dröjt för att se goda katoliker nödgas gå genom hennes förbannade dörr! Låt henne säga hvem som spelat oss detta nedriga streck, — grip henne! Grip henne, låt henne bekänna, låt henne — — Döda den cagotska häxan! skränade en röst öfver alla de andra, och detta skri fann anklang hos de häftiga sydländningarne. — Ja, ja, bränn henne, häng henne, den förbannade häxan — den bannlysta cagotskan! Den stackars flickan hade gått framåt ett par steg och befann sig gent emot en hotfull folkhop, som skrek och gestikulerade med äkta sydländsk häftighet, ursinnig ötver en skymf, som väckte deras 4) Benämning på en föraktad folkstam, förvist från södra delarne af Frankrike.