Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1869, sida 2

våning och missbilligande, som Marcelle de Fayolles antingen ringaktade eller förisåg; den fasa, som i början hade, så att säga, förtrollat henne, hade gifvit vika för omsorg om hennes skyddsling; hon tänkte ej på någonting annat. Kyrkoherden nalkades långsamt med fremlingen; han betraktade Marcelle med ett uttryck af missnöje, som dref blodet till hennes kinder, men hon upplyftade sina ögon till hans och sade mildt och tydligt: — herr kyrkoherde, var god och säg det goda folket om ni tror, att detta stackars barn är skyldigt till det spratt man spelat oss. Är det inte snarare den stackars fånige Pierrou, hvilken jag såg smyga sig in i skogen, då ni kom ut från prestgården? Herr Bergerat rodnade. IIänförd af sina fördomar, hade han straxt misstänkt cagoterna och glömt denna sannolika förklaring. — Det kan möjligen vara så, svarade han; — men denna flickas bror har som vanligt ej bevistat messan, och han — — — 50, nej nej! hviskade flickan och upplyftade sitt hufvud för ett ögonblick. — Bernadou Chrestiaa! sade Marcelle harmset. — är lika litet i stånd att spela oss ett dylikt spratt som herr de S:t Xist. — Jag tackar för jemförelsen, madame! hviskade markisen med en bugnipg. — Madame, inföll fremlingen ifrigt, — då jag gick här förbi för en halftimma sedan, säg jag en stackars trasig karl, med en krans af blommor kring hatten, hoppa omkring och klappa händerna, i det han pekade mot den stora kyrkdörren, — en mörk, solbränd, nedlutad karl, — en fåne förmodar jag. (Forts.)