Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1869, sida 2

lösning från kl. 1412—2 p. d. cusetem hälles öppet från kl. 10 f. m.—133 e. m. och kl. 4—6 e. m. — Läsrummet hålles öppet från kl. 10—14110 e. m. lusei bibliotek hålles öppet från kl. 1—2 e. m. —— Italienska Operan. Innan vi gå att redogöra för Tisdagens epresentation af Donizettis opera seria Lucrezia Borgia, tro vi oss göra en och nnan operavän ett nöje med att återgifva ågra biografiska uppgilter om den nämnda perans upphofsman, samt en kortsattad arakteristik öfver italienarnes musikalika skaplynne och egendomliga teatereder, af hvilka deras operamusik ju måte bära prägeln, och till hvilka hänsyn öljaktligen måste tagas vid bedömandet if denna musik. Son af en tjenare, som endast hade sin lön att underhålla en talrik familj med, fick Donizetti lock en utmärkt god uppfostran. Af sin fader usprungligen bestämd för embetsmanna-banan stulerade han till en början rättsvetenskapen, och let var först efter många strider och svärigheter amt sedan han äfven försökt sig i måleriet som nan tillstaddes följa sin kallelse, och egna sig åt onkonsten. Len bana, som här väntade honom var lika lysande som dess slut blef sorgligt. Efer att omsider hafva uppnått målet för sin ungloms drömmar, i oquald besittning af den efter Bellini lediga värdigheten såsom de italienska operateatrarnes beherrskare, finnande sina operor bana sig väg öfver hela den civiliserade verlden, öfverhopad af äretecken och utmärkelser, rik, firad och, utrustad med ett vackert yttre, som han var, dertill en damernas förklarade gunstling, förföll neml. Donizetti vid 47 års ålder och således i blomman af sin mannaålder i ett, som det säges, genom öfverdrifven själsansträngning och allt för stor hängifvenhet åt lifvets nöjen och njutningar förorsakadt djupt själslidande, yttrande sig i fullständig sinnes-slöhet och total andlig förlamning. I detta beklagansvärda tillstånd säges han hafva kunnat sitta dagen igenom i sitt rum, i elegant toilett och med hatten i hand, utan att yttra ett ord, Elden i hans eljest så sköna ögon var slocknad, blicken irrade glasartad omkring utan mål, och öfver pannan låg liksom ett dystert moln. Han hade helt och hållet förlorat medvetandet af sig sjelf, visste icke hvem han var, kände icke igen någon af sina vänner eller sin omgifning, icke en gång sina anhöriga likasom ej heller sin egen musik. Efter att ett par år hafva vårdats i ett sjukhus i Iyry invid Paris återfördes Donizetti till sin födelsestad Bergamo, der han dog den 8 April 1548, 50 år gammal. Hans tacksamma fädernesland har i hans födelsestad rest honom en praktfull minnesvård. I Donizettis operor förefinnes en rik skatt af smekande melodier. Att, här likasom i den italienska operan öfver hufvud, desamma icke alltid passa till den dramatiska situationen och textordens innehåll; att dessas fordringar således få stå tillbaka för en anslående melodi, blot sådan; att det i den italienska operan ff gen icke är så särdeles mycket fräga om individualisering och djupare karakteristik; att deremot densamma åt känslor och affekter gifver ett, om ock någon gång t. o. m. bländande, dock mera ytligt än sannt uttryck; att man deri ofta finner mancr i st. f. anderikhet, bravour i st. f. värme, samt att det hela är öfvervägande lätt hållet; allt detta, som man från icke italiensk ståndpunkt måste förevita de italienska operakomponisterna såsom fel, är i Italien — dygd. Lefnadsglad, lidelsefull, lättrörd och liflig, går neml. italienaren icke i teatern för att af konsten hemta en djupare, andlig njutning. Hvad han af musiken fordrar är sinnlig välklang, och han vill derföre framför allt hafva melodier, som ögonblickligen slå an på och tilltala honom helt, och af hvilka nan kan taga något med sig hem. Han afväger icke med stränghet den dramatiska situationen mot densammas musikaliska återgifvande, och det faller honom icke en gång in att reflektera deröfver, att i en och samma opera olika personer kunna hafva att sjunga alldeles likartade nummer. Han gör sin loge till en salong, der man besöker hvarandra, konverserar och endast uppmärksammar glansnumren och artister af rang. En fint och ända i detalj utarbetad känslostämning, ett i allvarlig sträfvan efter verklig konstnärlighet åstadkommet partitur, i hvilket hvarje faktor medverkar till det dramatiska uttryckets vinnande, vore hos italienaren bortkastadt. Han är tillfreds med blotta konturerna och öfverlemnar uttörandet åt sina sångare och sångerskor, som genom sitt föredrag hafva att sörja för det egentligen dramatiska, och hvilka (naturligtvis om de äro verkligt goda artister) så förstå att modifiera och behandla äfven de till utseendet mest likartade melodier efter den karakter, som för tillfället skall återgifvas, att man icke märker deras enformighet. Såsom gengäld härför ställa sångarna å sin sida den fordran på komponisten, att han skall skrifva tacksamt och briljant för rösten. Lägger man nu härtill, att hvarje nyhet i den en gång adopterade opera-normen skulle stöta den beqvämlighet fö hufvudet, med hvilken folket i Italien nu en gång svill njuta, så finner man lätt, att en italiensi f operakomponist måste lämpa sig efter den en gång gifna modellen och skrifva just på det sätt, son blifvit för hans publik det vanliga. Detta så myc ket mera som italienarne mindre än åtskilliga an dra nationer låta förbluffa sig af ett redan rykt part namn; behagar en opera dem icke, så låt: de den obarmhertigt falla igenom, vore den och saf en utaf deras berömdaste mästare. , I fullaste mått lämpande sig efter ita lienarnes smak, är Donizetti ännu all sjemt deras maöstro divo. Med hvilke J I 3 förvånande lätthet och hastighet Donizett komponerade framgår deraf, att han före sin Anna Bolena, den opera, som förs grundlade hans verldsrykte, redan, oci detta på elfva år, skrifvit icke mindre ä!