Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1869, sida 1

frukosten slut, och riksdagsman sade att det var tid på att bege sig i väg. Man ville likväl först ha kokat litet mera kaffe. Männen gingo derföre ut att se på grödan och mödrarne fingo således hälla hvarandra sällskap sjelfva, ty barnen kunde då alls icke stanna inne, utan de måste ut i trädgården. Då mödrarna blifvit ensamma, sade riksdagsmor: — Nå det var då klokt af er att ni sände Pelle till Ultuna. Ni får bestämdt glädje af honom, ty det är en snäll gosse. Vore blott vår Johan likadan. — Åh, Johan blir nog bra — sade mor Tärne. — Han är ju bara barnet ännu och då kan väl inte begäras att han skall ha så mycken tanke på framtiden, — Nej det förstås! Man vet väl hurudana de festa äro vid den åldern. Jag kan dock icke låta bli att hysa farhågor för honom; det förefaller mig ofta som skulle han komma att göra mig någon bjertesorg. Hade han blott Erikas milda lynne, men han är så liknöjd och egensinnig. Detta gör mig mycken oro, och jag skulle säkert lägga det hårdare 3 hjertat än jag gör, om jag inte hede Erika. Men hon är gudilof så gnäll och lydig, att det är en Lbjertefröjd att tänka på det. Vet du, jag har ibland funderat på den tiden då hon skall gifta sig och jag har önskat att hon skulle få en bra man, och dervid har alltid tanken fallit på din Pelle. Ett gammalt ordspråk säger: ,,det kröker sig i tid som krokigt skall bli; och vet du, jag tror nästan att de unga hålla lite smått af hvarandra, fast de inte sjelfva förstå det. — Kors, så dåraktig kan väl icke Pelle