Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1869, sida 2

liga mål — om de ha några — och sofva den bekymmerslöses lugna sömn, utan att behöfva störas genom deltagande i dagens oro och buller, reformmöten och politiska debatter. Vi, för vår del, tveka icke att med öppna armar emottaga det nya samhällsskicket. Enfaldiga läsare af de föregående 7 numren torde kanske finna detta erkännande af , Hafskatten något tvärt, sedan den i sex veckor varit den provisorika regeringens officiella organ. Men — märk äl! — nu äro vi alla fördettingar, och f. d. Hafskatten är, likt Moniteuren m. fl., ett officiellt blad, hvars pligt är att troget tjena alla regeringar, n. b. så länge de äro regeringar. All öfverhet är af Gudi. Ve den, som försöker att störta det bestående och sjelf krafla sig opp! Men lyckas han — ja det är en annan sak. Då är han af Gudi, och vi äro all mensklig ordning undergifne. Detta är vår sanna, officiella lära, tro och bekännelse. — Om vår Diktators stora förtjenster blefvo vi serskildt och serdeles öfvertygade vid den stora festivitet, han den 22 Augusti, 3 dagar före sin npphöjelse, tillställde och som illasinnade kallat en ,carupt. Denna lysande bankett, börjad i residenset Skojargården och slutad i Alpbyddan, kostade den generöse värden öfver 100 rdr, men också såg man der församladt allt hvad republiken hade ädelt och snillrikt, ifrån grefvarne ända ned till skoltuxarne. Vi hoppas ock, att då civillistan voteras, tacksamheten ej glömmer sig hemma. — Men vi återgå till vår officiella berättelse. Den nye, unge, kraftfulle Diktatorn, iklädd en lysande drägt, som smakfullt afstack mot den förra republikanska torftigheten isvart frack, framträdde salen och förklarade med vid sådana tillfällen vanliga och lämpliga ord, att Han, oaktadt Han icke ansåg sig dertill fullt värdig, likväl gifvit vika för den allmänna rösten och fattat statens roder samt upphäft den vådliga republikanska statsförfattningen. Grarvens tystnad herrskade i salen. Och vi känna alla, huru föga tvetydig, ja, huru bestämdt vältalig en dylik tystnad är inom ett lyssnande auditorium. Allt nog: om icke belåtenheten rar allmän, så blef den det åtminstone när Diktatorn tillkännagaf, att IIan, i likhet med sin store föregångare Napoleon, ämnade att, sedan nu republiken blifvit lyckligen störtad, belöna förtjensterna såväl om denna som om sin egen höga pern, medelst utdelande af den för detta ändamål stiftade Badordens dekoration. Det kan kallas