Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 september 1869, sida 1

och gift er så fort ni behaga och tröttna ej vid hvarandra för snart! Med dessa ord tryckte onkel Alexander ned hatten på sitt hufvud och gick med stora steg ur rummet, lemnande monsieur Charles stående, tyst och obeslutsam, med det oöppnade papperet i sin hand. Under några minuter voro alla stumma och orörliga. Derpå torkade mr Delahaye sin lorgnette på den broderade näsduken, hostade betydelsefullt, gick långsamt öfver rummet, lade ömt sin hand på brorsonens arm och sade: — Du — ursäkta mig, min käre Charles — du har ännu icke undersökt detta — hm! Tillåter du att jag . . .? Mr Gautier räckte honom det utan ett ord och vände bort hufvudet. Hans stolthet och hans känslor hade båda blifvit sårade, och han kunde icke fort glömma det. Mr Delahaye kunde deremot knappast beherrska sin otålighet; och då han uppvecklade papperet, skakade det i hans händer. — Ha! en anvisning ... Jag anade, att det var en anvisning, sade han, — så — låt mig se — ab? Hur mycket? Omöjligt! Nej — jo — min käre Charles, din — din onkel Alexander har det — det oförlikneliga ädelmodet att gifva dig . .. hvad tror du? — Jag har verkligen ej det ringaste begrepp derom, sir, svarade mr Gautier, halft småleende. — Två hundra femtio tusen francs! Charles, gif mig din hand — Marguerite, omfamna mig! Hal! ha! Två hundra femtio tusen trancs! Vive le roi! Och monsieur, för första gången i sitt lif glömmande sin värdighet, skrattade