Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1869, sida 2

Jag kunde ej nu hoppas att mycket längre bibehållas på min plats, och förutsatt till och med att jag någon tid stannade qvar som hennes sällskap, såg jag likväl profetiskt hvad som slutligen måste inträffa. Ty, ehuru illa passande för hvarandra Marguerite och hennes kusin voro under deras förlofningstid, voro de det nu ingalunda. Hans karakter hade mildrats, under det hennes hade stadgats. Han hade lärt sig att blifva öfverseende, och hon att vara fast. Utgående från motsatta ytterligheter, möttes de nu på temligen lika grund och förstodo, för första gången, rätt hvarandras värde. De voro redan vänner. De skulle snart vara älskande. Ännu en gång älskande och förlofvade :.. Åh hå! Jag måste antingen skaffa mig ett hem bland fremlingar, eller återvända till min födelseort, slå mig ned i Brookfield hos d:r Bryant och aldrig återse Montrochers blå berg och gyldene vinträd. Det ena alternativet var lika dåligt som let andra, och tanken på ombyte låg tungt hå mitt hjerta. Vår restur slutade med en vecka i Paris, ch vi anlände till Bourgogne precist en nånad efter det de båda herrarne förenat ig med oss i Basel — nära ett år sedan i afreste för att tillbringa vintern i Lyon. tt år! ett helt år! Det tycktes en lång id, emedan så mycket inträffat och vi arit så vida omkring. Claude och Marie voro nu gifta och odde i en vacker hydda litet utanför byn. Je voro i högsta grad lyckliga, och deras nda äktenskapliga sorg var att mamselle larguerite ändå ej blef brudtärna. Jag ar likväl skäl att tro, att denna miss