Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 september 1869, sida 2

deri en släng också förekom mot Handelstidningen. Vi anmärkte deremot, att vi ej kunde finna det lidande, som drabbat hr W,, vara af så elakartad beskaffenhet. , Att en offentlig man träffas af smädelser är väl ingenting hvarken nytt eller särdeles farligt, isynnerhet då de förekomma i ett blad, bvars anfall måste mera lända den, som derför utsättes, till heder, än till skam. Vi tyckte alltså att det ej gick någon nöd på hr W., och i den föreställningen lefva vi ännu. Han har ett betydligt inflytande på vissa håll; han eger, såsom allenaherrskare i en stor bankinrättning, mycken makt; han har en tidning och en god penna till sitt förfogande; han är förmögen, så att han kan föra ett komfortabelt lif, med det finaste umgänge och de finaste viner — det är ua platt omöjligt att blifva martyr under dessa I vilkor. e Denna vår framställning har emellertid framkallat ett genmäle i Stockholmsposten, hvari tillika förekomma några betraktelser rörande pressens conduite, beledsagade af vissa farbroderliga råd och varningar. Vi äro för vår del tacksamma för dessa råd, särdeles som vi antaga, att vår ärade kollega skall komma att gifva dem ökad kraft -Igenom sitt eget föredöme. Här möta lik:väl några förutsättningar, som vi ej kunna Ågodkänna, och rörande hvilka vi böra I sl — C s — ev C— — I emna några upplysningar, som vi hoppas att Stockholmsposten skall meddela sina äsare, mån som han är om sanningen och rättvisan. ( Saken rör åter den gamla historien om försäljningen af Stockholm—Göteborgs-boslagets ångbåtar, som hr Wallenbergs vän i Göteborgsposten och nu ytterligare hans penna i Stockholmsposten velat hafva säterupplifvad. Stockholmsposten har nu, likasom förut hr W., velat betrakta denna sak såsom en senskild handling, hvilken ej faller under offentligheten, då den ej är juridiskt straffbar. Vi bestrida denna uppfattning. Här inträffade det upprörande förhållande, att en majoritet i ett bolag beslöt, mot hela styrelsens mening, att försälja all bolagets egendom till något nytt bolag eller konsortium, hvari flera af majoriteten, d. v. s. såljarne, sjelfva ingingo såsom köpare. Handlingen var juridiskt oåtkomlig — det var visserligen fråga om att öppna rättegång, men det afstyrktes — men den har varit, enligt våra rättsbegrepp, i hög grad klandervärd ur moralisk synpunkt. Tänkom oss nemligen en sådan praxis införd, hvilket kunde lätteligen ske, derest icke den allmänna opinionen uppträdde deremot med sitt kraftiga ogillande. Hvad skulle följden deraf blifva? Se här ett exempel. Ett bolag bildas om 600 aktier å 1,000 rdr, hvaraf ett tiotal personer innehafva flertalet, och de öfriga lotterna äro fördelade på några hundra smärre aktieegare, hvaraf åtskilliga befinna sig på aflägsna orter. Rörelsen går bra, men de store aktieegarne vilja göra den ännu mera lönande för sig. Så besluta de en total försäljning till underpris af hela affären till ett nytt bolag, hvaraf de sjelfva äro i tysthet de hufvudsakliga delegarne. Då har en god del af de små aktieegarnes egendom, här 1 å 200,000 rdr, gått in i de störres fickor, juridiskt oåtkomligt, det är sannt, men omoraliskt till den grad, att bildandet af aktiebolag, med ett stort antal smärre delegare, skulle göras omöjligt, derest en slik praxis vunne insteg. Denna s. k. ,,enskilda affär lärer alltså vara af en ganska stor allmän betydelse, då utomdess kränkning af enskild rätt icke är någon privatsak, blefve den ock såsom sådan bedrifven. Det inträffade emellertid att denna famösa affär fann i hr Wallenberg en varm och opåkallad försvarare. När vi anförde, i sammanhang med den icke mindre famösa Gellivara-auktionen, att ryktet velat veta, det bakom ångbåtsförsäljningen stod hr Wallenberg — detta var den ,anklagelse, hvarom Stockholmsposten så vidlyftigt ordar — så förklarade hr W., med mycken affärsmessig tvärsäkerhet, att vårt ogillande af försäljningen vittnade om okunnighet rörande affärslifvet etc, men undvek att vederlägga det anförda ryktet, hvilket ju bordt vara en enkel sak, då hr Wallenberg fann hela affären vara tullt legitim. Nu har, flera år sednare, en vän till hr W. ansett sig böra upplysa, att hr W. hade alls ingen del i denna sak. Det torde då vara en fullt berättisad fråga: ,hvarföre har icke hr W. för längesedan sjelf lemnat denna upplysning ? Och vi tillägga: ,hvarföre gör han det icke ännu? Inför detta sakförhållande lärer väl Stocknolmspostens tal om Handelstidningens sätt, att vilja ,,eliminera sanningen genom att anklaga personer för det ena el—— ——— Jag kunde ej nu hoppas att mycket länr re hjhohgsUuasc nå min Aas A cket län-r ek mm UV Å AA d Fr AM O mm An