Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1869, sida 2

stodo nu på en liten fyrkantig gård, med en pump i midten och några små stall i byggnader, som inhägnade den på två Isidor. Jag såg mig omkring, men uppsräckte icke alls någonting hemlighetsfullt eller nytt. Nu upptog onkel Alexander sen blank, besynnerligt formad nyckel ur ssin västficka, pekade med den på dörren till vagnshuset och sade: — Min hemlighet är derinne! Färgen rusade till mitt ansigte, och mitt hjerta slog häftigt. — Monsieur Hamel? utropade jag. Men han endast skakade på hufvudet; öppnade hänglåset, som tillstängde ingången; lät mig gå in först liksom förut; lemnade blott en liten bit af dörren på glänt och försvann i dunklet vid andra ändan af utbuset. — IIrar är du? hörde jag honom säga. — Kom ut, säger jag dig! kom ut genast! — O, msieur! O, var så god och låt mig gå, msienr! ropade en gäll röst, som ljöd förtrolig i mina öron, men som säkert var mycket olik mr Hamels röst. — Låta dig gå! svarade onkel Alexander i sin buttraste ton. — Det skola vi se till, parbleu! Kom fram i dagsljuset! Och dermed, ty mina ögon började nu änja sig vid mörkret, såg jag honom lägga händer på något föremål, hopkrupet i vrån, och återvända till mig, släpande en liten trasig pojke med sig i kragen. En enda blick på detta förskräckta ansigte var nog. Det var Pierre Pichat. — Se på denne listige, oduglige lille andstrykare! sade onkel Alexander, tilllelande honom åtskilliga knuffar och slag ned handen, för att gifva större eftertryck it sina ord. — Jag kom på honom för g