Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 september 1869, sida 2

— Hm! muttrade onkel Alexander. Hvad skulle det tjena till? Han bryr sig litet nog om sin herre, törs jag svära på. Ånnu såg Pierre ned och sade ingenting. — Det skulle inte förvåna mig, om han kom hit för att upptäcka honom för polisen, tillade hans pågoande, ännu vägande piskan i sin högra hand. Gossens ansigte blef skarlakansrödt. Så skumt det än var, såg jag det likväl. — Det är inte sannt! sade han och brast i en ström af tårar. — Jag ville dö för honom, jag ville . . . jag ville ... jag ville... Från detta ögonblick var vårt syftemål vunnet. Onkel Alexander hängde åter upp piskan, tände sin pipa med mycken förnöjelse och spatserade af och an på gården utanför, lemnande åt mig att fullgöra det öfriga — hvarvid jag drog gossen till min sida och gjorde mitt bästa för att lugna honom. Till och med nu var det ingen lätt sak att vinna hans förtroende, och det lilla han bekände aflockades honom långsamt och motsträfvigt. Att mr IIamel var dold någonstädes, och att han kände till detta gömställe — itt han kommit till Lyon för det serskildta indamålet att samla hvad underrättelser san kunde — att f fruktan att blif jan hade försökt ör att taga det med sig till etta var, yckades framlocka. ille han icke yppa — Det är långt hi ag har lofvat att et är långt dit. — Hur långt? efter långt förhör, han lagt bort sitt livrå va igenkänd — och att att rifva ned ett plakat mr Hamel; det enda jag: Hur jag än försökte, sin herres gömställe. ärifrån, sade han. — icke säga hvar; men 8