Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 augusti 1869, sida 2

n ar importor, hkasom den, som hand-1 r med kolonialvaror, sällan handlar med anufakturvaror, eller den, som handlar ed jern eller trä, sällan handlar medl: cräddare-eller skomakareartiklar, eller en, som har affärer en gros, icke har dyka en detail o. s. v. Så är ock bankirserksamheten, likasom andra affärsgrear, en verksamhet för sig sjelf. Huru kulle det ock vara möjligt för den enkilde affärsmannen att noga och dagligen slja med en stor del utländska noterinar på en mängd främmande platser, för tt se huruvida det i dag för exportören kulle löna sig att sända sina vexlar, som an nu har att trassera på Amsterdam, ill London och möjligen i utbyte få francs, ler för importören att i dag köpa Hamurger Bancomark, för att med sådana etala sin skuia : London? Och om han fven dertill hade både tid ocu — medom illräckligt, skulle det ens löna sig tor onom? Skulle icke transaktionen, såsom n enstaka affär, för honom vara för obeydlig eller t. o. m. förlustbringande, i nseende till den högre provision, courage, stämpel etc. etc, som han finge beala i utlandet, under det att han samidigt icke skulle kunna påräkna sådana ursberäkningar, som den, hvilken gör dyika affärer ofta och i stor skala och som lerföre kan deraf hafva vinst? Alldeles på samma sätt är det med silferexporten eller importen, då den kan frågakomma. Den ligger icke i den enkildes branche; han är alltför okunnig ned förhållandena; han har icke tid derill, och om äfven så icke vore, skulle i la fall vinsten blifva alltför obetydlig, om ens någon: Må det tillåtas mig ätt i sammanhang värmed påpeka ett annat förhållande, som vedömes lika skeft af en mängd personer. Det finnes nemligen personer, som blifva nögst förfärade, när de se eller höra att några plantsar siltver gå ut ur riksbankens hvalf, hvaremot utan olägenhet smälta meddelanden om att riksbanken en dag försålt ett mångdubbelt belopp i utländska vexlar. Nu finnes i verkligheten icke någon skillnad (med afseende på den metalliska valuta, som banken eger) mellan dessa transaktioner, eller om banken i dag säljer en plants, värd t. ex. 4,000 rdr rmt, eller en vexel i hamburger bancomark till ett lika stort belopp? Minskas icke bankens metalliska valuta i båda dessa fall med precist samma belopp? Och detta oaktadt, har jag hört ganska många personer betrakta det förra som en olycka för landet, medan det sednare passerar utan ringaste anmärkning. Jag vet visserligen att der finnes en skillnad mellan dessa tvenne operationer, den nemligen, att om banken säljer silfver in natura så göres derpå förlust, enär banken, när den åter skall taga hit silfret, måste betala derå frakt och assurans, hvaremot banken på det markbanco, som den säljer i vexlar, kan taga en profit; men icke är det väl denna lilla skillnad, som ligger vederbörande så tungt på hjertat, då beloppet af frakt och assurans gör på 1 mill. c:a 3,000 rdr, en ren obetydlighet i förbållande till bankens årliga vinst. Ännu mindre kan man begära att den enskilde, af undseende med denna bankens förlust, skall underlåta en operation, som han finner vara för sig fördelaktig. Hvad man deremot kan begära är, att riksbankens styresmän, och specielt de, som omhänderhafva vexelhandeln, skola söka operera så, att de kunna bespara banken denna — om än obetydliga — förlust, dock icke genom att trakassera allmänheten, utan genom kloka financiella åtgärder. Ett första vilkor härför är, att en bankstyrelse söker så mycket som möjligt hålla kursen jemn eller al pari, så att den icke går för mycket öfver ej heller för mycket under silfrets eller guldets värde. Nu säges vidare i reglementet för bankoverkets styrelse och förvaltning: , Att det inländska myntet må bibehållas vid dess rätta och skäliga valör, samt fremmande myntsorters obilliga och egenmäktiga stegrande hindras och förekommas.. Man skulle då tro, att om bankofullmäktige icke handlat enligt af mig ofvan anförda regel utan läte kurserna falla mer än tillbörligt, så låge felet hos bankoreglementet, hvarpå man härvid stödde sig. Men hvad säger man om en bankstyrelse, som bandlar alldeles tvertom, som gjort och gör allt möjligt för att stegra fremmande myntsorter och i och med detsamma nedsätla det inländska myntet? Sådant har dock förhållandet varit så långt tillbaka minnet räcker allt intill denna dag. Bankofullmäktige ha haft hela sitt ögonmärke och alla sina åtgärder koncentrerade på att så mycket som möjligt höja eller hålla bög kurs på Hamburger Bancomark, hvarigenom naturligtvis alla öfriga kursnoteringar följt med, emedan dessa till en del äro beroende af Bancomarks-noteringarne. Intressant vore om någon hade tillgångar till och ville göra sig besvär med uppgörandet af en grafisk tabell öfver härvarande kurser på mark Hamb. Banco i kortsigtiga vexlar för de sista 10 åren. Min öfvertygelse är att en sådan skulle visa att kursen i medeltal stått minst 11. (säser en och en qvarts) proc. för högt, eller öfver pari. Vid innevarande års början stod noteringen på Kss. Hamb. Banco 112 till 1514 procent öfver pari. En person i Stockat Am A5 h2dA I 401 AA