Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1869, sida 2

genom att med solfjädern peka på en loge och säga: — Se, pappa! Der är monsieur Deligny, och jag tror han ser oss. — Det var mr Deligny, och de vanliga helsningarne utbyttes, Jag lutade mig tillbaka i en undanskymd vrå aflogen och gaf uppmärksamt akt på honom. Blek, mager, felfritt men enkelt klädd och ådagaläggande i hvarje sin rörelse det lediga sättet hos en belefvad verldsman, var han eu person, hvilken, sedan man en gång sett honom, det vore omöjligt att glömma. Han tycktes, likt Fausts förtrogne vän, vara sjelfva förkroppsligandet af det skarpa, kalla, djupsinniga förståndet — sjelfva typen af en sceptikus eller kritikus. Losen, i hvilken han satt, var stor och beqväm och innehöll flera andra herrar. En bland dessa (en mörk, svartskäggig man i broderad frack) tycktes vara mr Delignys synnerlige vän och den med hvilken han mest samtalade, Jag kunde emellertid ej underlåta att anmärka, att då mr Deligny talade, lyssnade de andra, och att man ständigt vädjade till hans omdöme. Att döma af den hånfulla läpp, hvarmed detta omdöme gafs och de leenden hvarmed det mottogs, kunde man lätt gissa, att det sällan var synnerligen smickrande. Granskande honom på detta sätt, påmindes jag om middagen hos Vaudons och den antipati, som nästan vid första licken uppstod mellan honom och mr ilamas. — Hade jag varit i hans ställning, tänkte jag, — skulle jag knappast velat göra mr Deligny till min fiende. Just i detta ögonblick gick ridån upp till andra akten och, för första gången,