Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1869, sida 2

det mod, som han visst ej saknar, men han borde också varit beredd på följderna af detta uppträdande. En skamlös artikel i Fäderneslandet var det minsta han kunde vänta. Och hr W. borde ej hafva känt sig deraf förnärmad, enär ett beröm af detta blad kan vara för en man förklenligt, men ingalunda en smädelse. Att en man i hr W:s ställning äfven får andra röster emot sig, är ju också ganska naturligt. Alldraminst bör det förvåna honom, att han blir utsatt för stickord från en tidnings sida, som han sjelf hänfört till de ,,dåliga. Under sådana förhållanden hafva vi ansett det röja en icke obetydlig svaghet, när hr Wallenberg öppet framträdt mot det anfall, hvarmed Fäderneslandet lönade hr W:s gäckeri mot hr Leufstedt. Likaledes finna vi en längre skrifvelse i dagens Göteborgspost rörande hr Wallenbergs martyrskap skäligen olämplig. Då denne hr Wallenbergs försvarare äfven räknar Handelstidningen till hr W:s vedersakare, yttrande bland annat, att vi skulle hafva uppdukat för våra läsare historien om den sabelaktiga vinst, som enskilta banken gjort på försäljningen af de tamösa Gellivara-skenorna, så har författaren helt visst ej gjort hr W. någon tjenst med att derom erinra. Vi hafva i denna fråga noga skiljt sak från person, och hafva icke erhållit någon upplysning, som kunnat förmildra vårt första omdöme om denna , affär. Att enskilta banken skulle gjort någon vinst på sin olyckliga låneoperation med Gellivarabolaget hafva vi aldrig uppgifvit. Vi hafva påstått och vidblifva den meningen, att det var i hög grad obehörigt, att försälja i en klump en pant om ett par hundratusen rdr att betalas efter 8 dagar, under en period af den svåraste penningeförlägenhet. Här kunde, yttrade vi, och detta bekräftade sig, ingen annan än pantinnehafvaren inlösa panten, och ett sådant arrangement är ej ,fair. Hr Wallenbergs försvarare påstår vidare, att hr W. ,icke utöfvat ringaste inflytande på den beryktade försäljningen af Stockholm — Göteborgs-bolagets ångbåtar. Vi hafva härom endast begärt hr W:s egen förklaring, sägande oss vara beredda att tro honom på hans ord; men detta ord uteblef och har hittills uteblifvit. När hr Wallenberg mot våra anmärkningar rörande dessa sakförhållanden tillät sig ett personligt angrepp mot H.-T:s utgifvare, bland annat varnande Göteborgs valmän att utse en sådan man till sin representant, m. m., så hafva vi deraf ej lätit oss förleda, att ett enda ögonblick deltaga i skränet mot hr W. såsom vare sig bankman eller riksdagsman, hvaremot vi mer än en gång biträdt hans åsigter i finansiella ämnen. Så skulle vi äfven nu undvikit att återkomma till dessa gamla saker, derest icke den okloke vännen, som skrifvit i dagens Göteborgspost, dertill uppfordrat oss. Vare det nog sagdt, att det sällan varit med större obehag vi framställt anmärkningar mot en, enligt vårt förmenande, orättfärdig handling, än då vi nödgades, för sakens skull, klandra ofvannämnda Gellivara-affär. Och vi skulle bafva gjort det, hade det också gällt den närmaste vän. Såsom sagdt, en offentlig man, som ej darrar för vare sig ,susningar eller,stormar, borde aldraminst låta sig beröra af ett skamlöst personligt anfall i Fäderneslandet. Och ej behöfves det, att derför söka framkalla mot-opinioner till upprättelse åt den förorättade. Vi tro ej att det går någon nöd på hr W. Tänkande menniskor i landet göra honom all behörig rättvisa, och för sina felsteg måste han böta, ikasom vi alla, då ingen lärer vara ofelbar. Det kommer nog den tid, då äfven len allmänna meningen skall fälla en sannare dom än nu, och man förbidar lätt lenna tid, när man framför allt söker berara ett godt samvete. Hvad vi här yttrat om hr Wallenberg gäller i viss mån om vår ärade kollega Aftonbladet. Tidningen hade med mycken skärpa utlåtit sig mot en uppsats i tidninsen ,Kalmar, hvari vi för vår del ej funvit något ondt, mer än ett obefogadt sidoiugg åt vetenskapsakademien i Stockholm, om sades hafva hissat den röda fanan, ör att komma in i riksförsamlingen. Nå, dågot sådant kan man väl tåla. Men A-B. örgrymmades och utslungade en formlig dannstråle motj den nye redaktören af Kalmar. Denne blef A.-B. emellertid ej varet skyldig, utan uppdukade en lång arakteristik af A.-B., som var hvarken ygglig eller sann. A.-B. finner sig orättist anfallen och lyfter äfven på martyrnanteln — till kronan har man dock ännu j kommit. Vi upprepa det: vill man ligga i fejd, ORMAR ROSE OG RER RKO st ste RR —— mL —V—T— —— — — — —