Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 augusti 1869, sida 2

etter 10TSamungen arskIIdes med ett letve för konungen. Göteborg den 30 Augusti. Åfven hos menniskor, som eljest kunna vara dugtigt folk, röjer sig ofta den svagheten att, när de blifva föremål för ett eller annat illvilligt bedömande, söka framställa sig såsom martyrer. Ja, denna svaghet finnes äfven hos sådane offentlige män, som borde kunna tåla den lek, hvari de inlåtit sig, nemligen hrr tidningsredaktörer. En redaktion har med någon skärpa uppträdt mot en annan, och denna svarar med ännu större skärpa, vändande försvarsvapnet till anfall. Den första angriparen, som glömmer att han börjat affären, invecklar sig nu i sin rättfärdighetsmantel och tycker att han blifvit mycket illa behandlad. Så finnas också andra personer, hvilka icke äro särdeles skonsamma när det gäller att uttala sig om oliktänkande eller politiska vedersakare. Men när de få ett hugg tillbaka, finna de sig oförättade, misskände, m. m. och framställa sig, sjelfve eller genom sina vänner, såsom martyrer för ondskans förföljelser. Vi tro dock ej, att de vinna något derpå. Det är nemligen en sak, som en politisk man aldrig bör förråda, och det är svaghet. Och att vara ömtålig för illvilliga angrepp, ja för smädelser, det är en svaghet, som blott ger ovännerna ökadt mod. Bättre är att tiga och lida, eller också bege sig ur stridsleken. Bankdirektören A. O. Wallenberg har, under dessa sednare år af ekonomiskt betryck, framstått för en mängd fåkunniga menniskor, som under sina bekymmer haft behof af att finna en Domalder, hvars offer skulle blidka Gudarnes vrede, såsom personifikationen af allt ondt, i det han representerar de enskilta bankerna, hvilka ej kunnat utlåna tillräckligt mycket penningar, på huru lång tid som helst och på billiga vilkor i öfrigt. Denna förvända opinion måste hafva sin tid, och lyckligtvis korrigerar den sig genom sin egen öfverdrift. Den tid är ej heller, enligt vårt förmenande, aflägsen, då den allmänna meningen skall börja inse och värdera betydelsen och fördelarne af vårt privata bankväsen, och då skall man äfven göra rättvisa åt den man, som har så verksamt ingripit i vårt bankväsens utbildning samt i öfrigt vägledt allmänheten genom sunda och sakrika framställningar i finansiella ämnen. Hr Wallenberg och hans vänner böra hafva tålamod att afvakta denna tid. I öfrigt torde de böra eftertänka, huruvida ej hr W. har sjelf, i någon mån, bidragit till den impopularitet, hvaraf han lider. Atminstone befara vi att det är fallet. Framgången föder lätteligen en sinnesstämning, som menniskor minst af allt fördraga, nemligen öfvermod. Hr Wallenberg har icke minst dukat under för denna frestelse. Det torde ock ligga i hans lyune något, som hindrar honom att iakttaga den vigtiga regeln för umgänget med menniskor: humanitet. Den man, som har för tillfället en annan i sina händer — och det har fordringsegaren i fråga om den strandsatte gäldenären — låter lätt hänföra sig, att behandla detta sitt offer på ett förödmjukande sätt. Den beroende måste underkasta sig förödmjukelsen, men i hans sinne uppstå bitterhet och hat. Hr Wallenberg borde, med sitt goda förstånd, hafva insett den mot honom rådande stämningen, så att han undvikit att synas, der han önskat en god saks framsång. Ty nu var det, vid de sednaste riksdagarne, nog, att en motion kom från hr W., för att göra den omöjlig. Likaledes var det nog att hr W. förordade en man ill ett utskott eller annan befattning, för itt han skulle, såsom misstänkt att vara , Wallenbergare, på allt sätt motarbetas. Men sjelfbeherrskning, som fordras att ställa sig sjelf i skuggan, öfverensstämde j med hr W:s skaplynne. Så kom riksdagsmannavalet för Stockfolm. Ått välja enskilta banken till lokal ör ett förberedande möte till detta val, ar en oklokhet. När hr W. sedermera ippträdde på det större mötet, visade ban