Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1869, sida 1

—5 ÖWD hvem djurläkaren Jensen är, och jag skall lemna dennå eå godt jag förmår, ehuru jag uppriktigt bekännår, att detta namn ända tills för kort tid sedan var mig fullkomligt obekant. Detta har emellertid varit orätt af mig, ty djurläkaren Jensen är verkligen en storhet, om ock blott en stubbekjöbingsk. I den lilla staden Stubbekjöbing på Falster lefver och verkar han, icke blott till gagn och glädje för sina fyrbenta medvarelser, utan äfven till lycka och nytta för sina medborgare. Han är politikus, och han har välvilligt gjort stadens tidning till organ för sina uttalanden. I Maj månad hölls ett politiskt möte uti Nykjöbing på Falster och vid detta tillfälle höll djurläkaren Jensen ett längre föredrag om det nationalliberala partiets förbållande under Londonerkonferensen år 1864, hvilket han på det häftigaste angrep, i det han såsom sin afgörande dom uttalade, ,att embetsmannapartiet släppte Nordslesvig, då detta kunde ha varit räddadt för Danmark. Oaktadt man på åtskilliga ställen i landet upprepade detta uttalande, hade det dock säkert gerna fått qvarstå ovederlagdt, om det icke plötsligt blifvit framdraget och kritiseradt af en man, hvars namn och penna voro mäktiga nog att tvinga alla att tala om den stubbekjöbingske politikern och Londonerkonferensen. Denne man var biskop Monrad. Biskop Monrad har, som bekant, dragit sig ur det offentliga lisvets hvirtvel, i det han kört efter sin hemkomst villträdde ett litet pastorat på Ämagst. Men samn:igt dermed började han att i ,Berlitigske Tidende under sin gamla författaresignatur D-d (Ditlev Gerhard Monrad) hvarje Tisdag lemna ledande politiska artiklar om inoch utländska förhållanden. I ett par af de sednaste utaf dessa har han behandlat djurläkaren Jensen gentemot ofvan citerade yttrande och uttalat sig om detta på ett sätt, hvilket, såsom det förekommer mig, icke kan annat än väcka den djupaste förvåning. Danmarks ställning år 1864, kriget, Londonerkonferensen och ministeriet Monrad omtalas af D-d i en ton, hvilken mindst skulle låta någon ana, att det vore sorgen och bekymret öfver den misslyckade lösningen af Danmarks lifsiråga samt trycket af ministeriet Monrads olyckliga verksamhet, som bragte den man, hvars namn ministeriet bar, att bryta med ett långt och lysande förflutet lif, att lemna det fosterland, till hvars bästa söner han hörde, och begrafva sigi nyzeeländsk ensamhet. Och ännu mindre passa det språk och den nästan ,glada ton, hvari artiklarne äro skrifna, för den man, hvars brinnande bön vid hans första framträdande inför sin nya menighet gick ut på, att det i denna verkningskrets måtte förunnas honom styrka att upprätthålla ett kraftigt och sundt troslif i den krets, till hvars själasörjare han blifvit utkorad. Äfven biskop Monrad kunde med fullt fog ha beklagat sig öfver den dom, som Berlingskes Tisdagsmedarbetare fäller öfver honom. Det är klart, att i det D—d ger djurläkaren Jensen rätt och hjelper honom att finna bevis för hans påstående, gör han endast narr åt den stubbekjöbingske politikern, men samtidigt dermed fäller han omdömen om biskopen och riktar beskyllningar mot danska folket, af hvilka de sistnämnda naturligtvis blifvit gendrifna, medan de förra med rätta väckt förvåning och, såsom jag ofvan nämnt, kommit alla att tala om djurläkaren och Londonerkonferensen. Jag började med att berätta, att förmälningshögtidligheterna voro förbi, men erfar just nu, då jag är i färd med att sluta mitt bref, att jag dervid gjort mig skyldig till ett grost misstag. I slutet af nästa månad, då det kan väntas, att alla studenterna återkommit från sina ferieresor, ger Köpenhamns universitet en stor fest, och ungefär samtidigt — eller ock efter festföreställningen på kungliga teatern — ämna, efter förljudande, studenterna att, med studentsångföreningen i spetsen, bringa kronprinsen och hans gemål ett fackeltåg och en serenad. Enligt samma förljudande, förberedes en festbal till slutet af nästa månad i Kasino till ära för de kungl. högheterna, och slutligen ha — I 50S8fA orad Hur kan man annat