— Den här vägen, sade han och vek af inpå en smutsig gränd, som ledde till floden. — Men jag vill gå till klädeshandlaren! utropade jag, motsträfvigt följande honom. Hvarpå han endast svarade: — Det är bra — den här vägen, den här vägen, och skyndade framåt, som om han varit drifven af ånga. Den smutsiga gränden ledde till en kaj, och tredje kontoret på kajen bar namnet A. Delahaye måladt på dörrposten. — Stig in, stig in, sade onkel Alexander, förande mig genom ett rum fullt af bokhållare och nedsättande mig i en vrå i ett litet fult enskildt rum, kallt som en brunn och mörkt som en fängelsehåla. — Skall ej uppehålla er tio minuter. Affärsbref att genomläsa. Sitt ned och gör er trefligt! Trefligt i sanning! Ett bart golf, en enda ländstol, en hög skrifpulpet med stol, några dammiga kartor, en hylla full med kontorsböcker och ett fönster med utsigt åt en mur — dessa voro de materialier, hvarmed onkel Alexander väntade att hans gäster skulle göra sig trefligtJag satte mig under harmsen tysinad och öfverlemnade mig åt ett förlängdt betraktande af denna fängslande bostad. Under tiden bröt mr Alexander, uppkrupen på sin höga stol bredvid fönstret, sigill efter sigill och uppstaplade bref på bref af sin vidlyftiga korrespondens. Då detta var gjordt, ropade han på en bokhållare, skref i hast en lista med föreskrifter och lagade sig till att gå. Jag har uppehåällit er tre qvart i stället för tio minuter, sade ban, med en blick på sitt ur. — Fryser ni?