Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 augusti 1869, sida 1

på sin lista och kom till den slutsatsen, att jag ej var berättigad att gifva en så stor summa. — Men de äro orimligt billiga, envisades mr Lejeune. — Jag bedyrar, mademoiselle, att jag ger bort dem — ordentligt ger bort dem till det priset. Dessutom har jag tjenat madame Delahape flera år än jag kan erinra mig, och jag vet att detta är precist hvad hon skulle köpt. — Det tjenar verkligen ingenting till, sade jag bestämdt. — Jag kan ej påtaga mig ansvaret för att köpa någonting så dyrt. — Då skall mademoiselle åtminstone tillåta mig att lägga in denna för hennes egen räkning? Jag smålog och skakade på hufvudet. — O, nej, svarade jag. — Den är mycket vacker, men jag har ej råd dertill. Onkel Alexander såg upp öfver tidningen. — Hvad är det fråga om? muttrade han. — Hvem skall ha kapporna? Hvarföre köper ni dem inte och låter det sedan vara slut? — Jag törs icke köpa dem, svarade jag, — af fruktan att madame skulle blifva missnöjd med priset. — Hvad är priset då? — Tre hundra francs stycket, mensieur inföll pelshandlaren. — Endast tre bundra francs stycket! — Är det dyrt eller billigt? frågade onkel Alexander, seende på mig för att fö lupplysning derom. I — Billigt, i anseende till deras värde svarade jag; — men, enligt madame Delahayes skrifaa befallningar — — Se så ja, det är bra! De äro billige loch det är nog. Mr Lejeune, ni skal