Från Danmarb. (Korresp. till Handelstidningen). Köpenhamn d. 21 Aug. 1869. Allting måste ha ett slut, tillochmed förmälningshögtidligheter. Köpenhamn har firat dessa så storartadt och så entusiastiskt, som det stod i dess makt, men det dragei nu en lättande suck; det har packat in de af regnet genomblötta flaggorna, sedan de hängt ute i fyra dagar; det har borttagit inskriptionerna, guirlanderna, transparangerna 0. s. v, nedrifvit äreportarne och åter stensatt de uppbrutna gatustyckena, kort sagdt: åter tagit på sig sitt hvardagsansigte. Det furstliga paret har äfven dragit sig tilll axa i lugn ensamhet till det trefl va lilla Charlottenlunds slott, och här kan det nu under trädens lummiga kronor hvila ut från ansträngningarne under föregående dagarnes festligheter. Under sådana förhållanden är det ej så underligt att lifvet blifvit något , dåsigt i Köpenhamn. Till hvarje verkan svarar en motverkan, och vore det ej för de många fremmandes skull, hvilka man träffar på gatan och som till den grad lagt beslag på alla hoteller och kafeer, att ,,de infödde knappt få plats, skulle man icke kunna tro, att det vore samma stad, der för några få dagar sedan alla menniskor voro på benen och som från den ena ändan till den andra genljöd af jubel. Något skall man emellertid taga sig före, och Köpenhamnarne, hvilka redan från Holbergs tid veta, att , Nachspillet er det artigste, taga nu med äkta dansk grundlighet itu med att granska de föregående dagarnes händelser. Medan en del egna sin eftertanka åt betydelsen af den ingångna förbindelsen, kritisera andra arrangementerna vid de afslutade festligheterna, eller rättare vid festen i Rosenborgs park, hvilken ju var den enda folkfest, som gafs, och man må ej undra öfver, att dessa betraktelser, hvilka såder anställas , dagen efteråt, äro något mera nyktra och yresiga än som i verkligheten finnes anledning till. Jag tror icke, att någon, äfven under det starkaste glädjeruset — med undantag måhända af ett mycket litet parti — i den nyss afslutade föreningen sett något löfte om en så innerlig sammanslutning mellan de tre nordiska länderna, att den skulle bli till en union, en dynastisk-skandinavisk förbindelse; men att å andra sidan frånkänna densamma hvarje betydelse, såsom flera surmulna kritici nu vilja göra, är helt säkert lika oriktigt. Under de sednare åren ha starka sympatier gjort sig gällande mellan Nordens trenne så beslägtade folk, och dessa ha funnit sitt uttryck i åtskilliga mer eller mindre innerliga sammanslutningar och förbindelser, dels på konstens, dels på vetenskapens område. Mycket är i detta hänseende redan uträttadt, men långt mera återstår dock ännu. Industri, handel, åkerbruk o. s. v. stå långt ifrån i den nära förbindelse uti de tre nor