Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 augusti 1869, sida 3

0m AV NN pr nisstager er, om ni tror, att mr Smith ja, ir en gyckelmakare; han är en särdeles äf llvarsam och vördnadsbjudande Member f Parliament, och det gör saken sannerigen icke mindre lustig. Ni misstager er ckså, om ni tror, att advokaterna (åtninstone den ene) icke äro välbekanta dyftiga jurister, som mer än en gångl; aft frågan om menniskors lif och död i ina händer. Staden Dunmows sakförare, wars skyldighet är att ransaka och, om möjligt, jäfva de sökandes anspråk, är hr Brooks. De sökandes advokat är hr sarden. Nu träder framför förlåten en härold, som med stentorsröst ropar: , Hvar äro le sökande? Om de äro här, må de genast träda fram; om ej, må de tiga för alltid! Hvem är här i dag, som gör anspråk på denna skinka? (Härolden svänser en skinka i handen). Förlåten går upp och visar domstolen full session. Allmän tystnad, spänd nyikenhet. Domaren, hr Smith, uppvecklar ett papper, tager med sublim uppsyn en pris snus och uppläser ett bref från parlamentsledamoten hr Sheridan, hvari denne beklagar, att han med anledning af sin dotters sjuklighet ej kunnat infinna sig till högtidligheten. Derester höll domaren till menigheten ett tal, i hvilket han påminde om förflutna allvarligt-glada skinkfester och särskildt om den nästföregående, då han, Smith, och hans vän, den illustre skriftställaren W. Harrison Ainsworth, utdelade hvar sin hedersskinka till tvenne lyckliga par. Slutligen tillkännagaf han, att de sökande nu må framträda, för att underkastas förhör. Herrar Casson och Leader stiga fram till estraden. Herr Casson beledsagas at sin fru och ett par förhoppningsfulla plantor. Herr Leader är ensam. Hundratals kikare och lorgnetter äro riktade på de sökande. Domare, rådmän, sekreleraren i den ofantliga peruken, juryn och advokaterna betrakta dem med mönstrande blickar. På framstäld fråga upplyser hr Casson, att hans hustru heter Emma Elisabet, och att de varit gifta i 4 år. Hr Leader upplyser, att hans hustrus namn är Mary Jane. Advokaten hr Garden: Mary Jane! (Skratt). En liten vacker dam framträder rodnande och ställer sig vid hr Leaders sida. Hr Garden : Men, min bäste hr Leader, ni har icke visat oss något annat än en Mary Jane. Har j ni inga barn? Hr Leader: Nej, sir ; Hr Garden: Hur länge har ni varit gift? Hr Leader: Fyra år. Hr Garden: Ni har framtiden för er. — Ni, hr Casson, har, tror jag, haft tre barn på fyraj år? Hr Casson. Ja. Hr Garden: Det är aktningsvärdt, ganska aktningsvärdt, Domarens, besittarnes och sekreterarens hundraåriga peruker nicka bifall till anmärkningen. Hr Garden: Högt vördade hr domare, högt ärade herrar besittare, högt uppskattade och förståndige ledamöter af juryn! Den sak bär föreligger är, synes mig, enkel, och fordrar ingen vidare undersökning. Betrakten de sökandes lyckliga anleten, och I måsten medgirva, att oss göres icke mera vittne behof. Dessa anleten såga, att deras: egare och egarinnor äro värdiga emottaga hedersskinkan. ät de m N. Nå, skafsa då fram er lågo, som fordrade belysning. Advokaten hr Brooks bestred, att saken vore så enkel. I hvarje tall kräfde lag och bruk, att ett allvarligt och inträngande förhör egde rum, helst åtskilliga indicier föreHr Garden medgaf hr Brooks rättighet att examinera, men lade juryn på hjertat ,att icke låta missleda sig af det nonsens, som hans lärde vän på andra sidan utan tvifvel skulle uppduka. Och nu började och fortgick under åhörarnes skratt ett långt förhör. Hr Brooks påstod gentemot hr Casson bland annat, att han sett förargad ut och haft ett snäsigt yttrande, då han den 8 Juni 1867 spisade sin middag och fann fårsteken vidbränd. Detta bestreds bestämdt af hr Casson, som försäkrade, att om steken någonsin varit vidbränd, hade hans hustrus ledsnad deröfver snarare gjort det för bonom nödvändigt att muntra henne med en gladare uppsyn än vanligt. Mot hr Leader påstod staden Dunmows advokat, att när han och hans fru, natten till den 8 Dec. 1867, krupit till kojs, hade någon tvist uppstått om hvem som skulle släcka ljuset. Hr Leader kunde icke erinra sig en sådan tvist, och hans sakförare, hr Garden, visade i ett långt och grundligt föredrag det psykologiskt orimliga i hans lärde väns anklagelse. Nu kommo de begge advokaterna skarpt i lufven j på hvarandra. Hr Brooks gjorde beträffande ljusets släckning en anmärkning, som sGarden ,,brännmärkte såsom en brinnande sskam, hvartill Brooks genmälde, att om q b C e t hans lärde vän sjelf vore ett ljus, hvilket han icke är, förtjente han allvarligen snopDas. Slutet blef emellertid, att begge advokaterna gemensamt förklarade, att de ansågo makarne Casson och Leader fullt värdiga hedersskinkan. Hade hr Brooks i början uppträdt deremot, så hade han gjort det på grund af sin embetspligt. Ordföranden gaf nu en kort sammanfattning af förhöret och framställde till juryn, huruvida de begge paren skulle emottaga hvar sin hedersskinka af staden Dunmow. Juryns svar blef enhälligt ja. Ordtöranden, hr Smith, ledamot af parlamentet, höll derefter ett rätt vackert tal,