Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 augusti 1869, sida 2

dA4SCH via Fedbergshmd KI. nall 5 e. mal Bengtsson Från Berlin. (Korrespondens till H.-T:n.) Berlin den 16 Augusti 1869. Jag har denna gång det ledsamma åliggandet att meddela flera sorgliga underrättelser. — I främsta rummet har jag att omnämna en förfärlig olyckshändelse, hvarom de skakande berättelserna just nu göra sin rund genom hela Tyskland och upprört alla sinnen. Tidigt på morgonen den 2 dennes inträffade vid ett friherre von Burgk tillhörigt bergverk vid Dresden, kort efter det arbetet för dagen börjats, en så våldsam explosion, förorsakad af antändbara luftströmmar, att allt trävirke och de 12 tum tjocka murarne i de underjordiska gångarne krossades, hvarvid — såsom icke är att betvifla — samtliga grufarbetarne, hvilka, 320 å 340 till antalet, farit ned i grufvan, funno en ögonblicklig död genom qväfning, uppbränning eller krossning. 340 män offer för denna grufarbetarnes fruktansvärda fiende, hvilken med så oemotståndlig kraft sprider förderf och tillintetgörelse ur och omkring sig! Hur många enkor och saderlösa barn stå icke nu förtviflade vid ingången till de ödesdigra schakten; hur många åldriga män och qvinnor klaga icke der öfver sina försörjares död; hur många lyckliga förhållanden ha icke der plötsligt tillintetgjorts genom en i otid fladdrande, illa bevakad lamplåga! Ögonvittnen berätta, hvilken förfärlig anblick skarorna af gråtande mödrar, hustrur och barn företett, som denna morgon jemrande skyndat till olycksplatsen. Till all lycka äro öfverallt medlidsamma hjertan beredda att gifva sin skärf för att från de olyckliga afvända det dem hotande fortfarande eländet. Men, så frågar man, finnes det då intet medel för att förebygga dylika olyckshändelser? Nöden gör ju i hvarje lesnadsförhällande menniskan uppfinningsrik — hvarför icke då vid bergverken mot ett element, som, alltsedan grufarbetaren ur djupet upphemtar jordens skatter, tager i anspråk sin dyrbara tribut af menniskolif? Om den Davydska säkerhetslampan ej lemnar ett tillräckligt skydd, så hade under de hundra åren af dess tillvaro redan för längesedan en bättre apparat kunnat uppfinnas. Detta är en förebråelse, som med fullt berättigande träffar vår tids praktiska vetenskap, Just emedan den trängt så högt och djupt och så långt åt alla sidor, och om, såsom det påstås, engelsmannen Horn nyligen konstruerat en fullkomlig säkerhetslampa, så är det blott att beklaga, att han kommit försent dermed för hundradetals stackars menniskor. Våär parlamentariska verld häller på att göra tvenne mycket kännbara förluster. För det första har den ,,gamle Waldeck, medlem af öfvertribunalet (vår högsta domstol) nedlagt sitt mandat för den preussiska landtdagen och den nordtyska riksdagen. Hans helsotillständ tillåter honom icke längre att på samma sätt som hittills utöfva sin parlamentariska verksamhet, och han vill heldre helt och hållet undvika talaretribunen än höra sägas om sig: denne talare är icke mera den gamle Waldeck. På detta tänkesätt igenkänna vi vår Waldeck. Detta är den man, som numera sedan 22 år tillkaka står i spetsen för vår demokrati, icke såsom doktrinär, utan såsom alltigenom sjelfständig praktisk tänkare; en man, den der beherrskat talaretribunen såsom ingen före honom; en fiende till frasen, en vän till det lefvande, ögonblicket afvunna ordet, och som fördenskull med sin kraftiga, vidt skallande röst samt med en ojemförlig skärpa i omdömet förstått att öfvertyga och upprätta eller, allt efter omständigheterna, att döma och tillintetgöra. En folkets ledare i ordets ädlaste betydelse, har han under upprörda tider sett sig i beIsittning af en nästan diktatorisk makt, I hvilken med afundsvärd kärlek uppdrogs åt honom af folket. För den öfvertygelsens trohet, hvarmed han begagnade denna makt, för att förvandla Preussen från en polisstat till en rättsoch frihetsstat, blef honom en herrlig lön, men äfven en bitter erfarenhet till del, en herrlig lön, i det namnet Waldeck för alla tider anknyter sig vid vår författning (hvilken visserligen under tidens lopp blifvit beröfvad några af sina mest frisinnade paragrafer). En bitter erfarenhet blef honom till del, i det under reaktionstiden det då dominerande partiets hela hat kastade sig på honom och utsatte honom för de ovärdigaste förföljelser. Men likasom hans popularitet hvarken kunde göra honom fåfäng eller förmå honom att bryta lagarne, så förmådde ej heller någon förföljelse att vända hans hjerta från folzets sak eller att i striden mot reaktionen påtvinga honom ett stillestånd, än mindre en fred. Fast och oböjlig stod han, alltid beredd att försvara sanningen, rättvisan och friheten. Nu är han undanryckt alla förföljelser, och vänner och fiender hysa lika stor vördnad för hans redlighet och hans erfarenhet. Man måste ha sett mannen med den atletiska gestalten, de kraftiga anletsdragen, den djerft böjda näsan och det snöhvita håret på talaretribunen, man måste ha hört, med hvilken kraft och slagfärdighet hans tal gjorde sig gällande; först då kan man fullständigt uppskatta betydelsen af, att den gamle Waldeck vill afsäga sig den parlamentariska verksam