— . D att ett dörrfönster krossades. Detaljernaf hvad som sedan följde känner man naturligtvis icke, men det är sannolikt, att en strid uppstått vid sjelfva fönstret, och att grefvinnan, med det förtviflans mod som dödsfaran ingifver äfven den svaga, hade sökt hindra mördaren tränga in. ty hennes händer och armar voro sargade af glasskärfvor. Vid bantågets ankomst till Isoletta låg hon död och öfversköljd af blod i sin kup. Lancierlöjtnanten var försvunnen, men hans uniformsmössa och en revolver hittades på golfvet bredvid den mördade. Innan polisen hunnit sätta sig irörelse, hade Negri gått den offentliga rättvisan i förväg. Samma natt mordet egde rum, anlände en fotvandrare till ett värdshus ett stycke från Isoletta. Han sade sitt namn vara Bianchi, begärde ett rum, skref några bref och sköt sig derefter för pannan. Mannen var Negri. Så slutade en historia, som kanske börjat med en varm blick, en förstulen handtryckning. För några dagar sedan afgjordes vid assisdomstolen i Aix ett brottmål, som väckt icke ringa uppseende i Frankrike. Skådeplatsen för tilldragelsen är Baux, en liten socken i arrondissementet Arles mellan Avignon och Tarascon. Den 10 sistl. Februari dog socknens klockare, Tougay, efter ett kort och häftigt illamående. Besynnerliga rykten uppdöko snart rörande dödsorsaken; grannarne trodde, att hans hustru och församlingens prest, pater Dionis, hade förgiftat honom. Allmänna åklagaren ansåg nödvändigt att en undersökning företoges, helst båda de misstänkta personerna voro mindre väl kända. Apolline Rubriel, klockarens hustru, nu 32 år gammal, hade före sitt giftermål fört en osedlig lefnadsvandel och ej heller under äktenskapet alldeles afstått från sina onda vanor. Man kände, att hon underhållit brottsliga förbindelser med en man vid namn Grognard. Hannes make, beskedlig, lat och slapp till skaplynnet, hade upptäckt det, men tegat och låtit saken ha sin gång. Våren 1868 afbröt emellertid hustru Tougay plötsligt sin förbindelse med Grognard; hon tycktes mycket förändrad och besökte söndagligen kyrkan. Grannarne blefvo förvånade häröfver, men tolkade allt till det bästa och sågo i henne en ångerfull Magdalena. Men detta välvilliga antagande fick en svår stöt, när man erfor, att hon blifvit prestens hushållerska. Pater Dionis var nämligen illa anskrifven hos sina församlingsboar och äfven hos sina förmän, och han plägade icke länge hafva ,själavården i en församling, innan han blef transporterad till någon annan. Han skildras såsom en i hög grad rå, simpel och cynisk menniska, men är en storvuxen, stark och, trots sina 55 år, ,grann karl. De anseddare samiljerna i socknen hade afbrutit allt umgänge med honom, men man lät honom dock veta, att hustru Tougays anställning som hushållerska hade väckt skandal, emedan hon var en qvinna af dåligt rykte. Härtill svarade han: ,jag tycker om sådane qvinnor; vi knäfalla och bedja tillsammans; jag har dragit henne upp ur lastens dy. Är detl; ej skrifvet att Vår Herre sjelf sällskapade med —? Denna förklaring hindrade emellertid icke, att erkebiskopen af Avignon underrättades om saken och tvang pater Dionis afskeda sin hushållerska. När hon likväl fortfor att i hemlighet besöka honom, fick presten den 20 sistl. Januari transport till en annan församling, S:t Antonin, med befallning att genast begifva sig dit. Han uppsköt afresan under olika förevändningar, och som han måste utrymma prestgården åt sin efterträdare, hyrde han i grannskapet al Baux ett hus, till hvilket han begaf sig dagen före Tougays död. Man kan af detta förstå, hvarför grannarne misstänkte pater Dionis och hustru Tougay att hafva förgiftat denne. Hustru Tougay ville, så antog man, blifva sin man qvitt, för att följa presten. Den 15 Mars blef Tougays lik uppgräfdt och besigtigadt af kemister och läkare från Montpellier. De förklarade, att han dött at gift. Hustru Tougay blef nu häktad. Vid första ransakningen sökte hon skjuta skulden. på sin gamle älskare Grognard; men de uppgifter hon gjorde för att kasta misstankar på honom, bevisades vara ogrundade. Af vittnesförhöret framgick bland annat, att hon köpt råttgift hos en handlande i Mausanne och bedt köpmannen förtiga handeln. Vid det andra förhöret aflade hon fullständig bekännelse. Hon älskade pater Dionis och kunde icke lefva utan honom; han å sin sida hade sagt, att rhan ville gifva sitt lif för den qvinna han älskade, och han bade lofvat henne Guds förlåtelse, fullständig absolution, om hon, för att kunna följa honom till hans nya församling, röjde sin man ur vägen. Den katolske prestens rättighet att å Guds vägnar förlåta synder har förderfvat hela folks moral. Undrom då ej, att en okunnig och Pisfönce qvinnas samvetsbetänkligheter ( lesvo öfvervunna af löftet om absolution! Alla hustru Tougays uppgifter under denna andra ransakning, befunnos grundade, såvidt som de kunde kontrolleras. Pater Dionis deremot förnekade all delaktighet i mordet och grundade sin förnekelse på uppgifter. som vid undersökning befunnos lögnaktiga. Han erkände emellertid, att han älskade hustru Tougay, att han gråtit vid tanken på att nödgas skiljas från henne, men försäkrade att denna kärlek var, ren och efter Guds sinne. Måhända bidrog denna förklaring icke litet till att den olyckliga qvinnan under målets fortgång blef vacklande i sina uppgifter och gång efter annan återkallade en och annan af dem, för att, om icke rädda Dionis, dock mildra allmänhetens och rättvisans dom öfver honom. Denna sinnesstämning bemäktigade sig henne mer och mer. Till de qvinliga fångar, med hvilka hon var instängd i fängelset, yttrade hon en gång, att hon ville lida ensam och rädda den hon älskade. Dionis fängelserum var beläget näst intill det, der hon förvarades, och en natt, då de qvinliga fångarne hörde hans suckar, steg hustru Tougay upp, kastade sig på knä vid dörren, lyssnade och brast i gråt. På sista ransakningsdagen, den 13 dennes, just då juryn skulle draga sig tillbaka, för att öfverlägga, återtog hon hela sin bekännelse och försäkrade, att Dionis vore alldeles oskyldig till mordet. Följden blef, att presten frikändes och hustru Tougay dömdes till tolf års straffarberPatern har undgått lagens dom;