Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 2

trötta, äro andra färdiga att intaga deras platser, och musikanterna hafva i sanning ett strängt arbete. Alla dansa emellertid icke. Några äro för unga och andra för gamla för detta nöje; derföre samla sig barnen omkring en stor korg med nötter och äpplen och äta och kasta nötskal på hvarandra af bjertans lust i en vrå, under det de äldre samlas i en annan, vid sin pipa och piquette, och tala om ovädret föregående natten. Efter hand samlas en mängd åhörare omkring en gammal gråhårig bönde, som berättar en sällsam legend om något förfallet slott vid hafvet, nere i hans egen provins, La Vendåe. Derefter bjuder någon på en sång, som är mycket lång och mycket tråkig, och hvarje vers slutar med en förskräcklig kör af Oh, les beaux jours de ma jeunesse! Den åhöres likväl med största beundran, och derpå börjar dansen åter muntrare än förut. Hvilken brokig samling det är! Derborta står en flock grofva, svartögda bergsboer från pyreneiska högländerna. De tala lifligt med hvarandra på ett språk, hvaraf jag icke kan förstå ett enda ord; men mr Alexander förklarar för mig, att vargjagter och äfventyr utgöra ämnena för deras samtal. Denna vackra familj, som nu sitter och betraktar de dansande, är från Gascogne; och dessa ynglingar, som stå enfaldigt i en vrå, liksom villrådiga om flickorna vilja dansa med dem eller ej, äro bretagnare, pur sang. Med sina korta jackor och vida byxor likna de mera en grupp trasiga zouaver än någonting annat. Klockan är nu nära tio. Glädjen står i tak, och snart skola de blifva alltför