Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 2

iro vid det inträfkade tillfället fullständigt bevisade. Göteborg den 20 Augusti. Stockholmsposten återgifver i dess helhet, med ett par smärre kompletterande tillägg, H.-T:s uppsats i Lördagens blad, rörande vissa vilkor för det internationella utbytet, hvartill hör full frihet i afseende å de ädla metallernas försändande mellan de olika, med hvarandra handlande länderna. Vår ärade kollega tyckes i allmänhet gilla vårt betraktelsesätt, men korrigerar den af oss anförda alparikursen mellan den svenska riksdalern och den hamburgska mark b:ko 132: 18 12 till 132: 17, sedan, anmärker bladet, ,,ett par af vetenskapsakademiens ledamöter, efter noggranna undersökningar, kommit derhän, att alparikurs på Hamburg är för 100 mark b:ko 132 rdr 17, eller åtminstone icke derutöfver. Härvid böra vi erinra, att då vi, utur hr Sam. Warburgs åberopade , Promemoria, anförde den ifrågavarande alparikursen, upptogo vi med afsigt den högsta af de 3 beräkningar, som af hr Warburg anföras, viljande dermed lemna den största möjliga fördel åt den mening vi bekämpade. Hr Warburg anför nemligen parikursen: 1) enligt riksbanlens egen uppgift till 132: 131. 2) enligt Bergholtz till 132: 16,5. 3) enligt Noback till 132: 18,5. Det fägnar oss, om man nu verkligen kan med visshet fixera kursen till den siffra Stockholmsposten angifver, eller 132: 17. Då Stockholmsposten gjort ett tillägg rörande sättet för liqvider genom vexlar — då säljaren erhåller rättighet att på köparen eller hans bankir indraga beloppet — så är detta tillägg alldeles riktigt, likasom förfarandet väl också är det mest förekommande. Det af oss anförda sättet, att säljaren i liqvid erhåller en af köparen dragen vexel på hans bankir eller bank, uppgafs, emedan det bättre visade vexelns karakter, att vara en anvisning ej blott i guld, när det gäller Å st., utan verkligen på guldets omedelbara utbekommande. Saken är naturligtvis densamma, men den syntes oss blifva bättre åskådliggjord genom det förra exemplet. I afseende å alparikursen på Hamburg vilja vi blott tillägga, för den händelse att någon ännu skulle finna saken otydlig, att om den svenska specien innehölle en eller annan gram silfver mindre än den nu innehåller, så verkade detta ingenting annat, än att man finge gifva så mycket mera i svenskt mynt för en mark b:ko, eller att kursen blefve i samma mån högre, och omvändt. Det är alltså ett alldeles oriktigt tal, när det säges, att , den svenska specien är för god, d. v. s. innehåller för mycket silfver, enär den är hvad den är, och kursen bestämmes derefter, men icke tvertom. Att förminska denna species värde, vare sig omedelbart, eller genom att försvåra dess uttagande, medför ingenting annat, än att man tår gifva för 100 mark b:ko t. ex. 134 rdr, i stället för 13212, hvarigenom den svenska myntenheten försämras med öfver 1 procent, drabbande denna myntförsämring naturligtvis ej blott allt det mynt, som befinnes i rörelsen, utan alla derå lydande förbindelser, såsom skuldsedlar, arrendekontrakter, hyror, m. m., allt uppgående till flera hundrade millioner rdr. Hvar man bör alltså inse, att myntförsämring är en mycket allvarsam sak, varande det också ett af statens samvetsgrannaste åligganden, att bevara det en gång upprättade myntvärdet i orubblig helgd. Detta åliggande utöfvas närmast af riksbanken, och det bör då blifva enhvar klart, att då kursens uppehållande, genom konstlade medel, utöfver den punkt som motsvarar myntets sanna värde, är en verklig myntförsämring, så ligger deri ett våldförande af alla eganderättsförhållanden, som bör på det kraftigaste bekämpas. Detta förhållande är så mycket