Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 augusti 1869, sida 1

Litterafur. Sveriges inre historia från Gusta en Förste, Med serskildt afseenäe på för valtning och ekonomi, af Hans Forssell. För sta delen. Stockholm, 1869. P. A. Nor stedt Söners förlag. Arbetet var ursprungligen ämnadt at blott utgöra den svenskä förvaltningen: historia, men för att visa gången af denn: törvaltnings utveckling såg förf. sig tvun gen att, som han säger, utvidga synkretser öfver det inre samhållslifvet i dess helhet Detta förklarar tillkomsten af ett verk som, att döma af det första häftet, torde bli af betydligt intresse. I inledningen visas, huru efter fylkeskonungadömenas tillintetgörande af Upsalakonungen , Sveriges rike blef ett namn och småningom en verklighet. Med kyrkans bistånd lyckades efter hand konungamakten att göra sig gällande inom en bestämd sfer. Då först kunde en egentlig förvaltning börja att uppväxa och kungliga embetsmän börja att utöfva sin myndighet. Den var starkare i Svealand än i Götaland — ett faktum, hvartill förf. säger sig ej våga gissningsvis anföra någon orsak. Oss tyckes det emellertid temligen naturligt, att de sydliga landskapen såsom mera aflägsna och i allmänbet mera främmande för Upsaladrotten bibehöllo sjelfständigheten längst. Såsom högre kungliga tjenstemän betecknar förf. de ättstore jordegare, som af ny bildning, nya seder och nya begrepp om pligter och ridderlig ära skildes från det öfriga folket och förenades med hvarandra och med konurgahofvet samt under benämningen ,prefecti, ,capitanei och ,,advocati (längre fram ,fogate-) uppträdde på konungens vägnar. Då häradshöfdingar och lagmän äfven blefvo conungens män, hade förbundsförfattningen måningom öfvergått till en riksförfattning ch vigtiga steg mot centralisationen blifit tagna. All samhällsmyndighet förlänales bort till konungens enskilte tjenare, tans godsförvaltare, hofmän och krigare, ch desse betraktade sig fortfarande såsom onungens tjenare i stället för som statens mbetsmän. Småningom blefvo desse allt häktigare och ansågo, att tjensten fanns ll icke för samhällets, icke ens för koungens utan för den enskilte tjenarens kull, att den gafs bort och mottogs för ikomstens, icke för skyldighetens skull.