Göteborg den 19 Augusti. Det ligger i den svenska landtmannens lynne ett drag — vare sig det hör till yrket eller nationalkarakteren — som är anmärkningsvärdt nog, nemligen benägenheten att under den mörka dagen se allting i svart och under den ljusa dagen se sakerna tvertom alltför mycket i rosenrödt. Så uppstå, när det går emot, misströstan och knot, hvarunder de verkliga orsakerna till motgången ofta förbises för inbillade; hvaremot, när framgången ler, man lätt hängifver sig åt hoppet, att nu är all fara öfverstånden. Vi hafva en skördetid inne. Det är regnigt och kulet, och solen gär ned i moln. ,Allt är förloradtk, klagar den misströstande. Det tjenar ingenting till att spjerna mot udden. — En klar dag randas. Nu gäller att med ifver inberga den färdiga grödan, att passa på hvarje ögonblick, för att ej låta sig öfverraskas af ett nytt oväder. Men nu heter det: ,ingen fara; nu blir det nog stadigvarande vackert. I morgon är ock en dag. — Morgondagen kommer, men kanske med regn. Vi tro ej att vi misstaga oss derom, att denna sorglöshet under den goda dagen och misströstan under den onda äro till