I vår anmälan af detta arbetes förra afdelning framställde vi de betänkligheter, vi hysa med afseende på den berömde minnestecknarens uppfattning af Karl den tolftes förmåga och verksamhet såsom fältherre och ledare af Sverges utrikespolitik, under det att vi å andra sidan framböllo de punkter, i hvilka vi anse förf. ha med rätta opponerat sig mot de gängse föreställningarna om denne konung och spridt nytt ljus öfver icke ovigtiga förhållanden, som vittna fördelaktigt om den kunglige hjeltens begåfning och karakter. Det är hufvudsakligen åt dessa punkter, som denna sednare afdelning är egnad, och förf. har användt den stora talang, som stod homom till buds, för att göra allt hvad göras kunde af de fakta, han haft att anföra till förmån för den af honom både allsidigt och ensidigt beundrade monarken. Då han här framställer honom såsom , främjare af fredliga yrken, befordrare af det inre statsskickets utveckling medeist anordningar, hvilka, antyda en icke vanlig statsmannablick och idter framom hans tid, eller såsom en tankeidrotternas vän, en vetenskapens och konstens älskare och beskyddare — ja, såsom en på de mest skilda områden utmärkt intelligens och på samma gång såsom den ädlaste, mest varmhjertade, mildaste, kärleksfullaste, blygsammaste, oegennyttigaste — kort sagdt, den il: moraliskt hänseende fullkomligaste menniska, så händer det någon gång, att bevisen förefalla den opartiske och sjelfständigt tänkande läsaren temligen svaga, att det synes honom som om den entusiastiske förf. stundom målade på fri hand, ledd blott af sin en gång fattade subjektiva öfvertygelse och sin lifliga fantasi. Blavd de punkter, i hvilka detta synes vara förbållandet, vilja vi serskildt nämna de slutsatser förf. drager af kung Carls bref till sin syster Ulrika Eleonora. Vi tro, att endast den redan existerande vissheten om denne monarks stora egenskaper och ädla sinnelag kan gifva synnerlig betydelse åt dessa bref. Funnes ej den, skulle man anse dem på en gång ceremoniösa och affekteradt hjertliga och ,,underdåniga och stundom verkligen barnsliga, men ingalunda egnade att väcka föreställning om ovanlig intelligens och själsstorhet hos brefskrifvaren. Som nu är, får man antaga, att Carl XII, som i åtskilligt var efter sin tid och i annat obestridligen var före den, i sjelfva verket i fråga om brefskrifning var ett barn af densamma, att han så vänjt sig vid den ledsamma tungrodda kruserligheten och de på en gång skrufvade och extravaganta ömhetsoch underdånighetsfraserna, att hvad som hos honom var stort och beundransvärdt ej. kunde framträda, och att man ej tycker sig kunna rätt urskilja det varma brodershjertat, som skulle tala ur dem. Att detta slog lifligt äfven för den yngre systern är otvifvelaktigt, men bref sådana som kung Carls till henne pläga ej anses för tillförlitliga bevis på tillgifvenhet, och de här anförda kunna gälla såsom tecken till hans ömhet och ädla sinnelag, endast derföre, att dessa förut äro konstaterade. Hvad bretvens innehåll för öfrigt angår, så vilja vi väl ej instämma i Vallmarks nårda dom öfver dem, men några spår af synnerlig intelligens eller Själfullhet bära de sällan förmodligen i följd af den olyckliga metod, hvarefter de äro affattade. Helt annorlunda är i detta afseende förhållandet med Feifs bref til Tessin, som utgöra en framställning af kmungens åsigter om planerna för slottsbygmaden i Stockholm m. m., äfvensom anda skrifvelser från honom och Cederström (konungens sekreterare) rörande de reformer, Carl dels utförde och dels var betänkt på att realisera i den mån tillfälle dertill skulle gifvas. Att den kunglige hjelten i sjelfva verket var rikt och mångsidigt begåfvad äfven på andra områden än det militäriska, är utom allt tvifvel, och de närmare upplysningar om hans: intresse för konst och ännu mera för vetenskap, och den ovanliga skarpsinnighet, han utvecklade vid behandlingen af vetenskapliga frågor under samtal med män af facket, äro af stort intresse. Detsamma kan sägas om redogörelsen för konungens reformatoriska sträfvanden, såsom skildringen af hvad han gjorde för embetsverkens ombildning, för domareinstantiernas förminskande, för uppbördssättets förenkling äfvensom om den början till kommunalväsende, som fört. vill finna i nedsättandet af en nämd för undersökandet af beskattningsuppgifterna. Uppmärksamhet förtjenar äfven försns försvar för Carl XI:s långt sträckta utskrifningar, under hvinva förf. spårar mindre det trängande behofvet än en framtidstanke — den nu så varmt uppskattade allmänna värnepligtens id6. Mindre lycklig förekommer oss förf.ns apologi tör Konungens finansiella tvångsåtgärder, helst det blifvit ådagalagdt, huru mynttecknen skulle kunnat inlösas, utan blott anförts, utt ett förslag rörande denna sak lemnats af Görtz åt konungen, hvilken fann det admirabelt. Flera af konungens öfriga administrativa åtgärder har förf. deremot lyckats framställa i en vackrare dager än den, hvari de vanligen blifva sedda. Bland dessa vilja vi särskilt nämna bränvinslagstiftningen, som , åsyftade husbehofsbränningens utrotande, bränneriernas inskränk2 A2A b —r3U:xRK-A UrZa-455 — Utt:Es QAAQH.——